ÅSIKT

Rasismens historia ska inte städas bort

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Gustav Fridolin och Erik Sandberg om bristerna i den svenska skolundervisningen

Foto: Jerker Ivarsson

DEBATT ”Negern är knappt till hälften människa”, skrev kyrkoherden på den svenska ön i Västindien år 1833. Han argumenterade för att Sverige skulle stå emot internationella påtryckningar och inte avskaffa slaveriet. Men om sådant får vi inte lära oss något i skolan. I skolans historieböcker är slavhandel, kolonialism och rasism något som tas upp när det handlar om andra länders historia. Något som inte gäller oss.

I svensk historieskrivning ges stort utrymme åt det Svenska ostindiska kompaniet, men det Västindiska kompaniet och det Afrikanska kompaniet nämns inte med en rad. De handelskompanier som bedrev slavhandel är bortsorterade. När Carl von Linnés 300-årsjubileum firades häromåret var det under stort pompa och ståt. Att Linné var den vetenskapsman som kanske hade störst betydelse för uppkomsten av den moderna rasismen på 1700-talet fick inget utrymme i högtidstalen och utställningarna.

I internationella sammanhang talar svenska politiker gärna om hur en allsidig bild av historien är nyckeln till försoning. Det borde gälla även här. Självfallet hade det varit välgörande för de pågående markkonflikterna mellan renskötare och skogsägare ifall svenska skolbarn fick läsa att bakgrunden till motsättningarna är att staten, utifrån idéer om rasernas kamp, fråntog samerna äganderätten till sin mark.

Att förtiga de delar av historien som kan förklara uppkomsten och utvecklingen av svensk rasism är farligt. Eleverna, som serveras en skev bild av vårt förflutna, får svårt att orientera sig i vår nutid. Tio miljoner människor har sett en film som cirkulerar på internet och med påhittad statistik ger bilden av att muslimer i Europa föder så många barn att de snart kommer vara i majoritet. Självklart hade svenska elever varit bättre vaccinerade mot den typen av islamofoba föreställningar om de visste att samma myt spreds av UD-tjänstemän och svenska dagstidningar om judarna på 30-talet, och att samma hotbild är bakgrunden till att så många "tattare" fick sina äggledare avskurna på 40- och 50-talen.

Allt sedan slutet på andra världskriget har svenska politiker slagit fast att det inte finns någon rasism i vårt land. Enligt den officiella synen är det okej att peka ut enskilda individer och udda grupper som "rasister", men att medge att rasistiska föreställningar varit en del av det som präglat det svenska samhället - och den svenska staten - har hittills varit oacceptabelt. När diskussionen inte handlar om högerextremister byts ordet "rasism" ut mot "främlingsfientlighet" och förklaringarna handlar genast om individuella tillkortakommanden, om okunnighet och rädsla.

Men rasismens historia i Sverige handlar inte om fördomar i folkdjupet. Folket har snarare varit motståndare till det rasistiska tänkandet. Förhållandet mellan nybyggare och renskötare var i allmänhet gott innan staten lade sig i äganderätten med sitt resonemang om överlägsna och underlägsna raser. Och medan frivilliga skeppare lät judar räddas över Östersjön, sorterade UD de asylansökande utifrån om de var arier eller ickearier. Rasismens historia är i allt väsentligt elitens historia. Den handlar om kungar, riksdagsmän och handelsmän. Och om vetenskapsmän, lärare och redaktörer.

Nu har politikerna och ledarredaktionerna bestämt sig för att ta fajten med Sverigedemokraterna (SD). Man använder den gamla vanliga strategin. SD:s sympatisörer stämplas som okunniga, rädda och misslyckade. Så försökte man möta Ny demokrati och Sjöbopartiet. Det var en strategi som misslyckades fatalt, men ändå återanvänds den. Kanske är det för att alla som får plats i debatten vinner på den. Eliten får möjlighet att framställa sig själv som alltigenom humanistisk, kan avsvära sig ansvaret och placera rasismen långt ifrån sig själv, hos sådana som Jimmy Åkesson, Bert Karlsson och Sven-Olle Olsson. De utpekade grupperna utnyttjar tacksamt angreppet och kan framhålla sig själva som alternativet mot etablissemanget.

Det är hög tid att byta strategi. Rasismen kan inte bekämpas med okunnighet. Först när vi får kännedom om hur de rasistiska föreställningarna konstruerats kan vi övertyga någon om att dessa föreställningar är falska.

Gustav Fridolin, Erik Sandberg