ÅSIKT

Barn på dagis har det inte så bra som ni tror

Förskollärare: Sanningen stämmer inte med föräldrarnas bild av förskolan

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: JOHNÉR
Sanningen i förskolan är att den mesta av barnens tid under dagen på förskolan är att vänta, skriver Marie Rydell.
DEBATT

För att ingen ska gå i taket angående de begrepp jag kommer att använda i min text och på samma gång spara energi åt redan överbelastade pedagoger av olika slag som läser detta, så låt oss med en gång klargöra följande:  


När jag skriver barnomsorg menar jag all den pedagogiska verksamhet som bedrivs utanför hemmen i våra kommuner, undantaget ideella föreningar.


När jag skriver personal menar jag all den pedagogiska personal som arbetar inom ovan nämnda verksamhet. 


När jag skriver barn menar jag alla de minderåriga som är inskrivna i och deltar i denna verksamhet. Med föräldrar menar jag de vårdnadshavare hos vilka ovan nämnda barn bor då de inte vistas i verksamheten.

DEBATT. Personalen inom barnomsorgen har under flera år bundit ris åt egen rygg. Detta genom att bedriva en mycket bra verksamhet och dessutom framhålla hur bra den är genom välputsade dokumentationer och andra verktyg.

Tack vare detta har politiker, skolledare och hela samhället fått en bild av att barnomsorgen är den helt klart bästa platsen för våra barn. När även föräldrar börjar tvivla på sig själva är det riktigt illa. 

Man har infört ”15-timmars”, maxtaxa och andra åtgärder för att så många barn som möjligt ska få möjlighet att ta del av denna fantastiska verksamhet. Till och med föräldrarna tror att barnen missar något viktigt om de då och då tar en dag ledigt.

Vad barnen egentligen missar är sin egen uppväxt i en lugn och trygg miljö – hemmet. För oavsett om det finns olika typer av hem, så är den stora merparten av alla hem och familjer den oslagbart bästa platsen för barnen.

Att tro att omkring tjugo barn i samma ålder med liknade grundläggande behov, skulle vara bättre än två, tre barn i olika ålder med lite olika behov, är inte förknippat med sunt förnuft.

Det kan aldrig bli bättre att sitta i ring på golvet med tjugo andra barn och lyssna till en bok, än att tillsammans med ett eller två andra barn sitta nära en förälder i en soffa och läsa en bok tillsammans.

Det kan aldrig bli bättre att sitta tillsammans med tjugo andra barn och försöka få matro än att sitta två-tre barn vid ett bord, småprata, få hjälp att ta för sig, dela sin mat och äta. 

Det kan aldrig vara bättra att gå tjugo barn på ett led till en skogsdunge, än att hand i hand med en förälder utforska skogen tillsammans.

Det kan aldrig vara bättre att sova tillsammans med tjugo andra barn på madrasser på golvet, än att bli vaggad till sömns av sin förälder. 

Det kan aldrig vara bättre att få sina blöjor bytta av tre-fyra olika personer varje dag, kanske över tjugo olika under sina år på förskolan, än att få det gjort av en handfull personer i den närmaste familjen. 

Hur kan någon tro detta? 

Jo, med dokumentationer lika verkliga och tillrättalagda som ett välfiltrerat instagramkonto får man lätt en bild av att barnomsorgen utan tvivel är den bästa platsen för alla barn. I välformulerade skrivelser berättas det om att man ”med barngruppen begav sig till det närliggande naturområdet för att med alla sinnen uppleva tid och rum och samla naturmaterial för att få ett matematiskt tänkande. Där man genom kommunikation berikar individernas språkliga färdigheter. Där man tränar samarbete och turtagande…” 

Då är det lätt att tro att detta är det enda rätta och bästa för alla barn. Det man inte berättar i dokumentationerna är att man gick med tjugotvå barn till träden bakom förskolan. Två grät, en hade inga vantar, tre av dem behövde kissa, några hade blöjor som egentligen behövde bytas men det fick vänta tills man var tillbaka på förskolan. Två av barnen bråkade om samma kotte och så vidare.

Sanningen är en helt annan än den som beskrivs i de pedagogiska rapporterna. Sanningen är den att den mesta av barnens tid under dagen på förskolan är att vänta.

I och med att de flesta förskolegrupper i dag är åldershomogena har barnen ofta samma grundläggande behov och behöver hjälp med samma saker. 

De får vänta på att bli avklädda. Vänta på att få sin blöja bytt eller att få gå på toa. De får vänta på att få mat, vänta på att få hjälp med att dela, vänta på att bli påklädda. De får vänta på leksaker, vänta på att det ska bli deras tur i målarrummet. Men det är inte den bilden som syns utåt. 

Utifrån ser man en pedagogisk verksamhet som sätter den enskilda individen i centrum. Politikerna och skolledarna tror på detta. Personalen själv tror på det. 

Men det värsta av allt är att föräldrarna tror på det. Att de på riktigt tror att barnen har det bättre tillsammans med andra barn än hemma. 

Givetvis har vi en bra barnomsorg. Vi har fantastisk personal som gör sitt yttersta för att alla barn ska må bra. Men den verksamheten kan aldrig bli bättre än hemmet. Den är bra, men inte bättre. 

Naturligtvis finns det föräldrar som inte har något val. Vi ska inte sparka på någon som redan ligger. Många har det tufft ekonomiskt, ensamstående, lång resväg, det kan finnas många skäl att lämna långa dagar. Men generellt måste föräldrar börja tro på sig själva!

De måste sluta tro att barnen går miste om något om de är lediga en dag då och då. De måste sluta tro att barnen blir understimulerade hemma. De måste sluta tro att barnen måste träffa andra barn innan de kan gå. 

Sanningen är den att små barn som varken kan gå eller prata för sig själva ofta har längre dagar på förskolorna än många av personalen. Många ett–treåringar lämnas på förskolan när föräldrarna åker tillbaka hem med ett yngre syskon under sin föräldraledighet. Detta för att de tror att det äldre barnet kan mista sin plats i omsorgen och att det får en mer pedagogiks miljö att vistas i där, på förskolan, tillsammans med omkring tjugo andra barn.

Det enda som missas är barnens uppväxt, år som aldrig kommer tillbaka. Tids nog är det skolplikt och ännu svårare att få tid över tillsammans. 

Ta vara på barnens första år. De ”kommer inte efter”, barnen blir inte understimulerade, de mår inte dåligt av att vara med sina föräldrar. 

Föräldrarna är de bästa förebilderna och barnens största idoler. Det är inte så svårt. Föräldrar kan också ge sina barn en trygg och pedagogisk vardag. De kan också plocka fram lera, målarfärger, baka, läsa, sjunga, gå på utflykt, laga mat och vila tillsammans med sina barn. 

Nu ska vi på intet sätt förringa personalens roll. Det krävs en hel del att göra ovan nämnda med en stor grupp barn i stället för två, tre stycken. Det som krävs är organisationsförmåga och blick för de olika barnens olika behov. Förmåga att avstyra eventuella konflikter, locka fram det bästa hos alla barn, utmana dem och ge dem stimulerande uppgifter utifrån deras egna behov och färdigheter. 

Det är vad personalen är utbildad till. Att ro detta i hamn med ett tiotal barn är inga större problem. De är proffs på detta. Men när grupperna blir större och större så blir detta svårare och svårare trots flera års högskolestudier. När barnantalet är uppemot dubbelt så många så blir resultatet inte det samma. 

Då blir det inte bra.

Det är ett delikat dilemma. Liknande de som populära föreningar eller idrottsklubbar kan uppleva. Om de har en bra verksamhet vill fler och fler ta del av den. Då kan det ibland uppstå problem med att föreningen saknar ledare för att ta emot alla intresserade.

Då säger klubben stopp! Vi har fullt. Vi kan tyvärr inte ta emot fler medlemmar nu. Ni får stå på kö, gruppen är full. 

Det är hög tid att även kommunerna säger stopp!


Marie Rydell, förskollärare, förälder, författare


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

Så här skriver du en debattartikel 00:33
ARTIKELN HANDLAR OM