ÅSIKT

Ni smiter från ert ansvar, föräldrar

Lärare: Att lära barnen hyfs ska ske hemma, men har allt mer flyttats till skolan

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: Johner.se/privat
Läraren Daniel Yalin tycker att föräldrar smiter från sitt ansvar – att lära barnen hyfs.
DEBATT

DEBATT. Att lära sina barn hyfs är i huvudsak ett föräldraansvar, men som det ser ut i dag har detta ansvar mer och mer flyttats till skolan. Många gånger till lättnad för en del föräldrar, som därmed frånsäger sig ansvaret för sina barns handlingar.

Vi lärare går ofta på knäna, till följd av en tuff och stressig arbetsmiljö. Vi förväntas undervisa barnen – men också ta itu med barn som inte lärt sig vad som är rätt och fel hemifrån.

Du som förälder har ett oerhört stort ansvar för ditt barn i skolan, oavsett om du är medveten om det eller inte. När du som förälder visar intresse för skolgången smittar det oftast av sig på barnet. När ni dyker upp på föräldramöten och anstränger er för att komma på utvecklingssamtal ger det barnet en tydlig signal, nämligen att skolan är viktig i er familj och att ni har förväntningar och vill att barnet ska lyckas med studierna.

Jag undrar även hur det kan vara så dålig uppslutning på avslutningar då betyg och stipendier delas ut? Borde inte barnets skolgång och betyg värderas högre än så? Vad sänder det för signal till barnet när man inte ens dyker upp?

Att med jämna mellanrum fråga barnets mentor hur det går i skolan borde ligga i alla föräldrars intresse. Tidsbrist är något som föräldrar ofta använder som en ursäkt. Ibland menar föräldrar att man inte har kunskapen att hjälpa till med läxor. Men oavsett om du är analfabet eller högutbildad betyder din närvaro mycket. Det innebär inte att man måste sitta med barnet inför varje hemuppgift. Att ni finns till hands och visar intresse är ovärderligt.

Det skadar inte heller att någon gång hälsa på i skolan åtminstone en dag eller några timmar för att se hur ditt barn har det i skolan. Er närvaro kan inte underskattas för studiemotivationen och du får samtidigt en värdefull inblick i skolans värld.

Tiden kan vara knapp som förälder, det vet jag också som tvåbarnsfar, men livet handlar om prioriteringar. Det du inte kan ge ditt barn nu får du med stor sannolikhet betala för senare i livet. I skolan ser vi många gånger hur avsaknaden av föräldrar på grund av arbete eller ointresse knäcker barnen på olika sätt och formar attityder och beteenden negativt.

Ett annat problem uppstår ibland när vi lärare ringer hem till föräldrar och meddelar att just ditt barn har betett sig olämpligt. Då är det knappast klokt att enbart lyssna på ditt barns version och nonchalera lärarnas syn på situationen för att till varje pris försöka skydda ditt barn. Det händer att barn beter sig annorlunda hemma än i skolan, grupptrycket kan få eleven att visa upp helt andra sidor och värderingar.

En klok förälder bör vara uppmärksam på barnets språk, värderingar och beteende även utanför hemmet och våga ta det där jobbiga samtalet. Vi lärare ska inte behöva känna obehag inför att ringa hem eller uppleva att det är lönlöst eftersom föräldrarna inte bryr sig.

Skolan är ingen dokusåpa där vi lärare gaddar ihop oss och bestämmer oss för att tillsammans ge en felaktig bild av ert barns beteende. När vi ringer har vi noll intresse av att särbehandla ert barn. Så ta samtalen på allvar och känn inte att du måste inta en försvarsposition.

Ibland måste man bara sätta ner foten där hemma och peka på vad som är acceptabelt beteende.

Barn som inte har minsta respekt för vuxna. Barn som blir sura och arga så fort dem inte får sin vilja igenom. Barn som vägrar känna empati och säga förlåt till andra när de sårat en medmänniska. Barn som själva väljer om de ska vara i skolan eller inte och struntar i skolplikten. Barn som är lata, själviska, gnälliga, bortskämda och klagar på mat, minsta lilla skoluppgift och som inte vill arbeta på lektioner.

Ett talande exempel är när barnen får en efterrätt eller något annat extra utöver det som skolan brukar erbjuda. Då kan responsen från eleven vara en fråga om man bara får ta en bulle? I stället för att visa tacksamhet över att över huvud taget få något extra.

Eller så roffar man snabbt åt sig utan att ta hänsyn till att det ska räcka till andra också. Så frågan som vi lärare så gott som dagligen ställer oss är berättigad: hur mycket av detta kommer från hemmets uppfostran?

Hur vi än vrider och vänder på problemet är det otänkbart att det skulle vara lärarens huvudsakliga uppgift att ge barnen grundläggande uppfostran som man försummat i hemmet.

Ni föräldrar som förskonar era barn från allt som kan tänkas upplevas som jobbigt och som gjort livet till ett miniparadis är ute på farligt vatten. Längre fram i livet kommer problemen bli allt större när barnet växer upp, saknar förmågan att uppfatta andras känslor och inser att han/hon inte kan få allt man pekar på.

Att sätta tydliga gränser när det behövs är inget skadligt, tvärtom lär sig barnet att allt i livet inte är gratis och lättförtjänt.

Det ska givetvis nämnas att det finns föräldrar som verkligen tar sitt föräldraansvar och som tillsammans med lärarna arbetar för att skapa tydliga ramar för barnet i skolan. Fortsätt med det ni gör och tack för att ni visar uppskattning när vi ringer och påtalar något kring era barn. Ni gör ert barn en tjänst – och vårt arbete betydligt lättare.

Vi lärare är vanliga människor som ibland kan göra fel. Men vi försöker finnas där för era barn i alla lägen och anstränger oss för att göra vårt bästa. När vi sätter gränser är det utifrån barnets bästa och vi vill inget annat än att barnen ska utvecklas och bli goda samhällsmedborgare.

Det minsta vi begär av er föräldrar är att förmedla vad ordet respekt innebär. Om vi bara utgick utifrån det begreppet skulle vi kunna vända trenden i många skolor och skapa en helt annan skolmiljö.

Respekt för lärare och personal. Respekt mellan elever. Respekt för skolarbetet och studiero. Respekt för skolans lokaler och material. Respekt för att vi bor i ett land där vi själva väljer hur långt vi vill nå.

Vi behöver varandra, lärare och föräldrar, för att tillsammans forma era barn till goda medmänniskor!


Daniel Yalin, högstadie- och gymnasielärare i samhällskunskap och religionskunskap


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

ARTIKELN HANDLAR OM