Låt oss få sörja att studenten inte blir av

Debattören: Får man inte vara ledsen så länge man inte är döende?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Tankarna på att just jag inte kommer få ta studenten som vanligt, gör mig ledsen. Samtidigt uttrycker vuxna, som tog studenten för många år sedan, att det är onödigt att vara ledsen över en sådan sak. Jag lever ju. Vad mer kan jag kräva, skriver debattören.

Foto: TT
DEBATT

DEBATT. 2020 har varit ett märkligt år, och allt mer ovanligt kommer det att bli. Över hela världen insjuknar tusentals i Covid-19, många av dem dör. Pandemin orsakar stora ekonomiska konsekvenser. Många förlorar sina jobb och företag går i konkurs, andra tvingas skära ner på personalen. Corona sprider skräck i miljontals människor.

För många känns pandemin overklig. Plötsligt förändras hela tillvaron, både i stort och smått. Hemmet blir till arbetsplats, en närstående läggs in på intensiven. Covid-19 ger många förödande konsekvenser, men de små måste också få ta plats. För en 19-åring känns förlusten av en student större än vad vuxna tycks förstå.

I höstas började mitt sista år på gymnasiet. Det kändes fantastiskt. Nu vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen. Förlusten av en fin sista termin på världens bästa gymnasium, med min lilla, underbara klass och mina fina lärare, känns tung.

Balen och studenten kanske inte blir av överhuvudtaget. Dagarna spenderar jag ensam, framför datorn med lärare och klasskamrater på andra sidan skärmen.

Sedan jag började på högstadiet har jag längtat efter den här tiden. April, maj och juni månad som blivande student. Mösspåtagning, sena försommarkvällar med min klass. Att få spela kubb och brännboll och få uppleva de sista dagarna som gymnasieelev, skratta de sista dagarna tillsammans med lärare och personal.

Den där eftermiddagen i maj när vi skulle få gå bal, när jag skulle få åka i en fin bil och för en kväll få känna mig som en prinsessa. Jag har längtat efter att få gå ut på trappan vid skolan på studentdagen, ta emot mina betyg och tjutande rusa nedför trappan med mina nära och kära nedanför.

Allt det känns plötsligt så långt borta. Tankarna på att just jag inte kommer få ta studenten som vanligt, gör mig ledsen. Samtidigt uttrycker vuxna, som tog studenten för många år sedan, att det är onödigt att vara ledsen över en sådan sak. Jag lever ju. Vad mer kan jag kräva mitt under en pandemi?

Jag är lyckligt lottad som är frisk, som inte känner någon som insjuknat. Men betyder det att alla andra problem som skapas av Corona, inte betyder något? Betyder det att man inte har någon rätt att vara ledsen, så länge man inte är döende?

Självklart missar jag hellre studenten än dör i Corona, men även om mitt problem är mindre än det, har jag rätt att vara ledsen. Jag har rätt att tycka synd om mig själv som inte får ta studenten som vanligt, som kanske kommer få examensbeviset hemskickat på posten. Jag har rätt att vara ledsen över att jag beställt studentmössa, klänning och skor helt i onödan.

För det är synd om mig, som gått i skolan i tolv år och längtat efter den där dagen i juni när jag får fira mig själv och allt det jag lyckats med. Att jag orkat med skolan, lagt alla de där timmarna på gymnasiearbete, lapprapporter och historieredovisningar. Många av oss har med nöd och näppe blivit godkända i alla ämnen och lyckats ta sin examen. Ska det belönas med ett brev på posten?

I Sverige har de flesta tillgång till mat, ändå klagar vi när maten är äcklig. Samtidigt svälter många runt om i världen. Vi har fordon att åka i och slipper gå överallt, ändå klagar vi när sätet är för hårt eller över att bilen är ful. I andra länder går de i trasiga sandaler.

Jag är inte döende i Corona, men jag har problem ändå. Förbjud inte studenter att sörja studenten, när du själv klagar över problem som inte är livshotande.

Den där dagen skulle ha varit magisk. Jag skulle ha sprudlat av lycka, för att jag får ta studenten med mina klasskamrater, höra värmande tal från lärare och rektor. Det hade värmt i hjärtat att få se min mormors blick när jag står där och tar emot mina betyg, lyckan i hennes ögon över att få se sitt äldsta barnbarn ta studenten.

Den där glädjen när man får fira sig själv en hel dag, utan att man ses som egoistisk, är förmodligen oslagbar. Tyvärr kommer jag kanske inte få uppleva den.

Till alla er som klagar på 01:or som uttrycker sorg och besvikelse över att studenten kanske inte blir av, vill jag säga; låt oss. Låt oss vara besvikna, låt oss klaga, låt oss gråta och skrika. Låt oss tycka att det är viktigt.

För er kanske studenten bara är en dag, men för oss är det hela målet med att gå i skolan. Vi längtar inte efter att få supa skallen av oss, skrika på flak, skriva upprörande saker på tygstycken på sidan av en lastbil. Vi längtar efter en lycklig dag när vi får samlas, gråta en skvätt, njuta, fira oss själva och ta farväl av skolan.

Det finns viktigare saker, men det betyder inte att studenten inte är viktig. Vi är inte känslokalla, ignoranta, naiva eller egoistiska. Vi är bara ungdomar som plötsligt blivit fråntagna en av de roligaste dagarna i våra liv. Låt oss vara besvikna över det.


Anna Dahlgren, student

Läs hela debatten här

LÄS OCKSÅ

DEBATT Får vi fira att vi tar studenten i år?

LÄS OCKSÅ

DEBATT Skolorna bäst på att lösa studentfirandet

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Coronautbrottet

Coronaviruset

Covid-19

Studentfirande

Sorg

Depression

Skola & utbildning