ÅSIKT

Vi måste sluta tycka synd om förövarna

Debattören: Samhället gör allt – utom att gripa och lagföra de skyldiga

Foto: ANDREAS BARDELL
Den skeva inställningen till förövare och brottsoffer förvärras ytterligare av samhällets konflikträdsla och handlingsförlamning, skriver Stefan Krakowski.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. Om man googlar på ”synd om förövare” dyker Dan Eliasson upp som en av de första träffarna. I en numera famös SVT-intervju i ”Gomorron Sverige” från förra året uttalar sig rikspolischefen på följande sätt om en mördare:
”Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen växt upp under? Vad är det för trauma han bär med sig?”
Det handlar om den 22-åriga Alexandra Mezher som knivmördades av en asylsökande man på ett asylboende den 25 januari 2016.

Rikspolischefens uttalande är ett exempel på hur en förövare kan mötas med större förståelse än offret och dess anhöriga.

Det anmärkningsvärda i det här fallet är naturligtvis att landets högsta polischef, som anförtrotts det yttersta ansvaret för medborgarnas säkerhet, så tydligt uttrycker sympati för gärningsmannen.

Men det saknas inte heller exempel från skolans värld på hur man jämställer förövare och offer.

Julia Lekardal utsattes för misshandel av en jämnårig kvinnlig elev som sparkade henne i magen och slet hennes hår i skolkorridoren. Samma dag kallade rektorn till en medling som syftade till förlikning mellan misshandlare och misshandlad. De båda eleverna uppmanades att be varandra om ursäkt, ett bevis på hur vuxenvärlden vänder upp och ner på all anständighet och moral.

En 14-årig flicka i Bjuvs kommun blev både hotad och misshandlad och tvingades till sist byta skola för att undkomma sin plågoande. Även där medlades det som om det handlade om två jämbördiga parter.

Media och förlagsbranschen är inte heller främmande för att gynna förövare. Tre personer dömda för mord har fått bokkontrakt: Annika Östberg, Lars Inge Svartenbrant och polismördaren Jackie Arklöv. Annika Östberg har till och med fått äran att vara sommarpratare i Sveriges Radio.

Den skeva inställningen till förövare och brottsoffer förvärras ytterligare av samhällets konflikträdsla och handlingsförlamning. Våldtäkter och sexuella ofredanden på musikfestivaler? Vi lägger ned festivalen! Gäng som terroriserar medborgare med nyårssmällare? Vi förbjuder smällarna! Hot och stök på bibliotek? Vi stänger biblioteken! Allt utom att gripa och lagföra de skyldiga.

Hur har det då blivit så här? Jag tror att förklaringarna är flera.

Den svenska konsensuskulturen spelar säkert roll; alla ska få göra sina röster hörda och helst ska alla bli lika nöjda med ett fattat beslut. Men bara för att vi har yttrandefrihet betyder det inte att vi är skyldiga att visa samma hänsyn till alla åsikter, lika lite som att alla kulturyttringar kan anses acceptabla.

Sverige har också levt i fred i drygt tvåhundra år. Jag är tveksam till uttrycket ”fredsskadad”, men kanske kan ändå begreppet förklara den svenska konflikträdslan och undfallenheten gentemot mobbare, kriminella och jihadister. Eller som cancerforskaren Georg Klein, som överlevde Förintelsen, svarade på frågan huruvida han kände sig “krigsskadad”:

”Nej, det är du och övriga svenskar som är fredsskadade. Århundradena utan krig, revolution och andra stora omvälvningar har format er tro att människan i grund och botten är god”.

Om vi ska kunna lösa de allvarliga problem som Sverige lever med måste vi kunna skilja på skyldig och drabbad när brott begås.

En bra början vore att prioritera offren framför förövarna.


Stefan Krakowski


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

FAKTA

DEBATTÖREN

Stefan Krakowski, överläkare i psykiatri, författare. Har tidigare varit Sveriges representant i Europarådets kommitté för mänskliga rättigheter. Aktuell med boken ”Oundgängligt behov - en roman om liv och död, kärlek och psykiatri” (Mummelförlaget)

DEBATTEN

Det finns en skev inställning till förövare och brottsoffer i Sverige, skriver dagens debattör. Om vi ska kunna lösa de allvarliga problem som Sverige lever med måste vi kunna skilja på skyldig och drabbad när brott begås.