ÅSIKT

Varför placeras jag där jag inte behövs?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Debattören: Utan flexibilitet i vården blir patientsäkerheten lidande

Foto: Sjuksköterskan Ebba Lagercrantz skriver att ökad flexibilitet kommer höja effektiviteten inom vården.

DEBATT. Sjuksköterskor är en av våra största bristvaror. Om detta, och hur skevt fördelad arbetspolitiken är bland dessa, skrev jag om för drygt ett år sedan. Avsikten då var att belysa vilka skillnader som råder mellan den öppna och slutna sjukvården när det gäller behoven av sjuksköterskor.

Precis som för ett år sedan är jag nu anställd på ett bemanningsföretag som hyr ut mig dit beställarna vill ha mig. Därmed får jag en överblick över Stockholms akutsjukvårds desperata sommarrop och placeras på de avdelningar som skriker högst. 

I likhet med de flesta andra blir jag dagligen påmind om den akuta sjuksköterskebristen. Avdelningar tvingas stänga ner, canceroperationer får flyttas fram och sjuksköterskor hinner knappt kissa under sina arbetspass. Men själv besväras jag inte av någon överfylld urinblåsa – i mitt huvud funderar jag mest på varför jag placeras på avdelningar där jag alldeles för ofta inte behövs.

Efter några veckors placeringar på olika sjukhus frågade jag en avdelningschef varför de valt att hyra in mig. Jag gav henne min bild av överflödiga placeringar och hur paradoxalt det känns att på min arbetstid ha tid till att läsa artiklar om hur alarmerande sjuksköterskebristen är. Hennes svar kretsade kring problematiken över de drastiska nedskärningarna av antalet vårdplatser som varje sommar äger rum och som har sin grund i sjuksköterskebristen. Hon menade att en avdelning som vanligtvis har tjugo vårdplatser och tas om hand av fyra sjuksköterskor nu skärs ned och blir en vårdavdelning bestående av tio vårdplatser.

Okomplicerad matematik säger då att det bör schemaläggas två sjuksköterskor på den nedskurna sommaravdelningen. Men gissa vad? Det schemaläggs tre sjuksköterskor. Varför? Jo, för om en av de två schemalagda sjuksköterskorna med kort varsel skulle sjukanmäla sig är det nästintill omöjligt att klockan fem på morgonen få in en ersättare. Att en ensam sjuksköterska skulle ha ansvaret för tio patienter blir på tok för skört och patientosäkert. Indeed. Resterande del av året blir inte utfallet av en eventuell sjuklucka lika påtaglig eftersom tre sjuksköterskor oftast kan vårda tjugo patienter utan att bedriva en patientosäker vård.

Det är alltså inte helt enkelt hur dessa komplexa problem ska hanteras. Personligen tror jag på att öka flexibiliteten ytterligare. Varför inte låta oss redan flexibla bemanningssköterskor bli ännu lite mer rotlösa? Om jag redan hoppar runt mellan olika avdelningar veckovis, kan jag ju lika gärna göra det varje dag och först på morgonen få information om till vilken avdelning jag ska bege mig.

Oförmågan att anpassa sig till förändringar innebär ökade kostnader och lägre effektivitet. Strävan efter att öka flexibiliteten på arbetsplatserna och på arbetsmarknaden är inget konstigt eller negativt. Tvärtom – det är något nödvändigt.

Jag kritiserar alltså inte bemanningsbranschen i den här palavern. Uppenbarligen är behovet av sjuksköterskor stort – och med det föds en desperat beställare. Så länge beställaren finns vid liv lever även leverantören vidare. Men viktigt är att beställaren rekvirerar rätt person till rätt plats, särskilt när man har att göra med sådana sköra bristvaror som sjuksköterskor. Och visst, kanske är inte den ökade flexibiliteten lösningen på vår befintliga sjuksköterskebrist – men kanske är en symtomlindring nödvändig i väntan på att grundsjukdomen botas.

Ebba Lagercrantz, sjuksköterska och barnmorskestuderande

Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

ARTIKELN HANDLAR OM