ÅSIKT

–Pedofiler väljer inte sin sjukdom

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: KATRIN JAKOBSEN
MÅSTE FÅ HJÄLP Pedofiler lider av en psykisk defekt som försvårar förmågan att knyta an sexuellt och emotionellt till vuxna och behöver därför få hjälp att bota sin sjukdom. Psykoterapeuten Börje Svensson anser att den samhälleliga demoniseringen av pedofilen försvårar rehabiliteringen för offren. ”Nu är det dags att vi alla måste höja vår kunskap ett snäpp och börja betrakta problemet pedofili lite mindre primitivt och lite mer nyanserat. Vi måste våga se olikheterna”, skriver han.
DEBATT

Den senaste tiden har en stor pedofilhärva avslöjats i Sverige och i förra veckan kunde en man gripas misstänkt för mordet på Helén Nilsson, tack vare ett spermieprov.

I dag skriver Rädda Barnens Börje Svensson att samhällets demonisering av pedofilen, som den ondaste av de onda, försvårar för offren.

– Pedofili är inte ett brott utan en psykisk sjukdom. De har ofrivilligt drabbats av en sexuell läggning som är riktad mot barn.

Pedofili är inte ett brott utan en psykisk sjukdom där personen lider av en psykisk defekt som handikappar hans förmåga att knyta an sexuellt och emotionellt till vuxna. De har ofrivilligt drabbats av en sexuell läggning som huvudsakligen är riktad mot barn.

Nyligen har två personer efter förhör för misstänkt barnpornografibrott, tagit sina liv. De flesta människor som läser sådana nyheter rycker säkert på axlarna och tänker att det var inte någon större förlust för mänskligheten. Pedofilen är den ondaste av onda, han är alltid på jakt efter barn att förgripa sig på och om han utplånar sig själv är det bara en god gärning.

Jag frågar mig; hade de hustru och barn, och i så fall hur mår de nu? Hade de föräldrar? Hur känns det för dem nu? Hur sörjer man en pappa, en man som var pedofil?

Vad är en pedofil? Ett skällsord? ”Din jävla pedo” kan man höra barn skrika till varandra på en skolgård. På fängelser låser man in dem på särskilda sexualbrottsavdelningar för deras egen säkerhets skull. Blandar man dem med andra fångar riskerar de sina liv och sina lemmar. Att vara pedofil på ett fängelse är värre än att vara mördare. Kirurgen som opererade mitt knä tyckte att de skulle kastreras. De flesta man talar med säger: ”Lås in dem och kasta bort nyckeln!”

Under snart femton års tid har jag i Rädda Barnens regi arbetat med att rehabilitera barn som blivit sexuellt utnyttjade. Under de senaste åren har jag även bedrivit terapier med dömda sexualbrottslingar på Norrtäljeanstalten utanför Stockholm. Jag har haft möjlighet att via samtal med både offer och förövare, samt med deras anhöriga bygga upp en unik kunskap om hur det är för offren att utsättas för övergrepp, hur det är för förövaren att utsätta ett barn för övergrepp och hur det är för en mamma till ett sexuellt utnyttjat barn att ha älskat en man som bakom hennes rygg gjort detta mot deras gemensamma barn. I arbetet med dessa människor möter man mycket smärta och sorg, mycket skam och skuld, många kränkningar att förhålla sig till.

I mötet med de sexuellt utnyttjade barnen är det påfallande hur övergreppen förvrider deras egen självbild. Barnet behöver hjälp att inte fastna i en självbild som en dålig, skamlig individ med skuld till det som hänt. Andra sidor måste plockas fram; självförtroende, framtidstro, lust till livet, förmåga att få bra kamrater, lust att gå i skolan och att aktivera sig på olika sätt. För det behöver barnet inte bara terapeutisk hjälp utan även hjälpande anhöriga samt förändrade samhälleliga attityder till förövaren. Det totala svartmålandet av gärningsmannen färgar tyvärr av sig på offret. Inte sällan känner det utsatta barnet att hon i hemlighet kanske är den enda som också har positiva känslor gentemot den som kränkt henne. Om offret står i en nära relation till förövaren är det inte straffet som är det viktigaste för barnet utan det är att övergreppen slutar, att han erkänner sin skuld och att han får hjälp att bli normal. Offrets viktigaste fråga under terapiprocessen är: ”Varför gjorde han det?” Konstigt nog sammanfaller den med förövarens viktigaste fråga till sig själv: ”Varför gjorde jag det?” och ”Varför har jag blivit sån?”

Det är utifrån det perspektivet, att den samhälleliga demoniseringen av pedofilen försvårar rehabilitering för offren, jag vill skriva den här debattartikeln.

Pedofili är inte ett brott utan en psykisk sjukdom där personen lider av en psykisk defekt som handikappar hans förmåga att knyta an sexuellt och emotionellt till vuxna. De har ofrivilligt drabbats av en sexuell läggning som huvudsakligen är riktad mot barn. Pedofilen känner sig även känslomässigt hemmahörande bland barn. Han tycker om barn och är ofta omtyckt av barn.

Det finns kriminella pedofiler; de som begår sexuella övergrepp på barn; egna och/eller andras, men där deras subjektiva intension inte är att skada eller skrämma. Det är den sexuella upphetsningen i kombination med att de vill bevara en falsk illusion om att övergreppen är en ömsesidig njutning, som är det centrala. Det finns även gravt personlighetsstörda sadistiska sexualbrottslingar där övergreppen är mer fokuserade på att skada än på det sexuella. I extremfall kan dessa människor även döda barn, vilket skedde i Belgien av Marc Detroux . Sexuella övergrepp har ett högt straffvärde. Oftast döms sexualbrottslingen till mångårigt fängelsestraff

Det finns ”nätpedofiler” de som söker sig till internet för att ladda ner barnpornografiska bilder. Att ladda ner barnporr från nätet har ett ganska lågt straffvärde för då utför man själv inget sexuellt övergrepp utan tittar på de nerladdade bilderna där andra har gjort övergreppet. En person som grips för barnpornografibrott döms antingen till böter eller ett kortare fängelsestraff, vanligtvis några månader.

Sen finns det icke kriminella pedofiler. De som har problem med sexualiteten i en vuxenrelation och känner sexuell dragning till barn, men som aldrig har övergått från fantasi till handling.

Dessa tre grupper av pedofiler har en sak gemensamt. De är livrädda för att deras sexuella läggning ska bli känd av deras närstående, av arbetskamrater och bekanta. Får en människa pedofilstämpeln på sig kan han säga ”good-bye” till sitt sociala umgänge och sina arbetskamrater. Vem vill umgås med en pedofil? Vem vill jobba med en pedofil? Vem vill anställa honom? Den som får pedofilstämpeln på sig ser som regel inte någon väg ut ur skammen.

Paradoxalt nog är det kanske de mest laglydiga pedofilerna som löper den högsta risken att begå självmord om deras läggning uppdagas. De som har ett brett socialt nätverk av släkt, grannar och arbetskamrater. De som har hustru och barn. De som inte tidigare har någon prick i kriminalregistret, kanske inte ens en liten fortkörning. För att ta sitt eget liv krävs att kunna känna både skuld och skam, känna att man svikit sin omgivning, att man inte har något människovärde.

Det är ett sedan länge känt faktum att om man släpper spriten fri i samhället får man fler alkoholister. Många ungdomar prövar knark, några fastnar och blir narkomaner. Men vem som fastnar vid en fixering vid drogen vet man inte på förhand.

När det gäller barnpornografin på internet tror jag att där finns en liknande dynamik. Den kan vara en ingång till att väcka upp en latent pedofil personlighetsdefekt. Ju mer lättillgänglig barnpornografin blir, desto fler kommer av nyfikenhet att gå in på nätet och titta och ju fler som tittar desto fler kommer att fastna och börja ladda ner bilder. Det kommer, liksom vid drogberoende, att grumla omdömet, vilket i sin tur leder till att ”tröskeln” till att begå egna sexuella övergrepp mot barn sänks.

I mitt arbete som psykoterapeut på Norrtäljefängelsets sexualbrottsavdelning möter jag pedofiler, som inte visste att de hade den läggningen förrän de började titta på barnpornografi på nätet. Det innebär naturligtvis inte att de varit utan problem innan de började botanisera på nätet. Men de har inte i förväg vetat att det var just barnpornografi de skulle bli fixerade vid. Ingången till de barnpornografiska sajterna har varit vuxenporr som gått ner i åldrarna och där de upptäckt att deras upphetsning tilltagit ju yngre flickorna och pojkarna på bilderna varit.

Nu är det dags att vi alla måste höja vår kunskap ett snäpp och börja betrakta problemet pedofili lite mindre primitivt och lite mer nyanserat. Vi måste våga se olikheterna.

Om man lider av den psykiska störningen pedofili, men inte begått något brott borde det vara högsta prioritet att samhället erbjuder stöd och hjälp så personen inte blir kriminell och därigenom direkt eller indirekt via barnporr på nätet börjar kränka barn sexuellt. Det stödet bör bestå dels av stödgrupper typ A.A. dit pedofiler kan vända sig för att få hjälp till att fortsätta att vara ”nyktra pedofiler”, som hanterar sina problem så att inte andra kommer till skada. Även om man inte förändrar den sexuella läggning hos individen så kan man stärka honom att hålla sig laglig. Sådana ”A.A.-grupper” skulle med fördel kunna bedrivas av frivilligorganisationer som en preventiv insats för att förebygga sexuella övergrepp mot barn.

Vid sidan av stödgrupperna bör vuxenpsykiatrin bygga upp specialistkompetens inom detta område. Pedofilen ska veta vart han kan vända sig inom psykiatrin för att mötas av kompetenta professionella hjälpare. Inom barnpsykiatrin har man utvecklat specialistmottagningar för sexuellt utsatta barn. Liknande enheter bör finnas inom vuxenpsykiatrin för människor med pedofila problem.

När det gäller den internet-aktiva pedofilen måste straff kombineras med hjälp. Höj gärna straffsatserna för innehav av barnpornografi. Många pedofiler förstår inte att de begår ett allvarligt brott mot barn när de laddar ner, byter, köper barnpornografiska bilder, kränker barn och uppmuntrar sexhandel med barn. Men för att förhindra självmord, efter att de delgivits misstanke om brott, måste varje förhör med en misstänkt, som efter förhöret släpps hem, kombineras med ett samtal med en professionell stödperson. Man får inte göra som man gjorde vid den senaste pedofilrazzian – att efter förhören skicka hem dem ensamma med den ångest det innebär att få hela sitt sociala liv raserat.

Vid fällande dom bör man sedan inkludera långvarig vård och behandling i fängelsedomen.

Den tredje gruppen, de som förgripit sig sexuellt på barn ska precis som nu dömas till långvariga fängelsestraff. Inom Norrtäljeanstalten försöker vi tillämpa en offerrelaterad behandling. Om en dömd sexualbrottsling förnekar sitt brott eller inte gör det ingen skillnad juridiskt. Han är dömd och han ska avtjäna sitt straff; punkt och slut! Men för offret, speciellt om det är förövarens eget barn, har det stor betydelse. Om förövaren erkänner underlättar det bearbetandet av barnets skam; och skulden kan läggas på den som ska ha den.

En förälder som förgriper sig sexuellt på sitt barn har förverkat sin föräldrarätt när det gäller att bestämma över umgänge och kontakt, men barnet har inte gjort något fel och har därför inte förverkat sin rätt att under säkra omständigheter välja hur kontakten med den förälder som gjort övergreppen ska utformas. Det är den paradoxen vi i samverkan måste lösa på bästa sätt. Därför vill jag slutligen vända mig till socialchefer och socialinspektörer runt om i landet.

– När det handlar om incestärenden där pappan sitter i fängelse, låt en erfaren socialsekreterare ansvara för ärendet. Tänk långsiktigt. Samverka med kriminalvården. Vi behöver varandra; om vi ska arbeta för barnens bästa.

Börje Svensson (Psykoterapeut Rädda Barnen och Norrtäljefängelset)