”När ett av våra huvuden huggs av finns flera tusen kvar”

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Petra Östergren: Ju fler former av kamp mot patriarkatet desto bättre

Det har gått några år sedan allt var frid och fröjd med feminismen. Nuförtiden känns det som det ena systerkäbblet avlöser det andra. Man skulle kunna tro att vi bevittnar feminismens dödsryckningar. Men det är det inte alls. Det är nu det verkligen kan börja hända saker. Under vissa förutsättningar.

För det första. Att det inte krävs att vi måste hålla sams, enas och komma överens om vilka frågor vi ska strida för, och hur. För det kommer vi aldrig att göra. En liberal feminist är liberal i första hand. Hon anser att det är könsroller som är problemet och att en friare marknad är svaret på kvinnors låga löner inom vården. En vänsterfeminist är vänster i första hand. Hon har en helt annan ekonomisk analys i botten och menar att en stark stat är kvinnornas räddare. En mer frihetlig, anarkistiskt lagd feminist är misstänksam mot dem båda och påpekar att den som säger att vi måste ”enas” egentligen säger att alla ska hålla med om dennas agenda och politik.

Och så fortsätter det. Psykoanalytiskt inspirerade söker svaren på kvinnoförtryck i oidipala upplevelser – medan de andra feministerna ryser. Sexradikaler kommer alltid råka i luven på radikalfeminister. För när de sistnämnda ser all porr och prostitution som mäns förtryck av kvinnor, så ser de förstnämnda det som förtryck ibland, som ömsesidiga avtal ibland och som en rebellisk handling ibland.

Vi ska alltså inte hålla sams – för det kan vi inte.

För det andra. Att vi blir smartare, kunnigare och roligare. Att debattörer á la Per Ström fått så mycket media beror bland annat på att mainstream feminismen misslyckats med att utvecklats, att vara självkritisk. Istället för att tänka nytt och eget har opinionsbildare, krönikörer och politiker upprepat slagord. I debatter om föräldraskap, arbete, våld och ses alltid kvinnor alltid som offer, de goda. Männen ses som onda, de som måste uppfostras och fås att tänka och agera rätt.

Det är klart att karlarna surat till. Och det är klart att feminismen inte får nya anhängare när allt är så svårt och snävt.

Jag tror att det feministiska ljuset kommer från två håll. Från de unga och från universiteten. De unga tjejerna må också brottas med utseende och självförtroende. Men i ryggen har de alla tidigare generationers feminister som banat väg för en helt ny kvinnlig självklarhet och självständighet. De har också populärkulturens och politikens starka kvinnor som förebilder. Förutsättningar som inte fanns när jag själv blev feminist för ett kvarts sekel sedan.

På universiteten lär man sig tänka noggrannare och grunda sina åsikter på observationer, inte spekulationer. Där finns också nya kunskaper som öppnar upp för andra sätt att tänka kring kön, förtryck och kamp.

Mainstreamfeministerna måste nu bara uppdatera sig, hålla sig ajour med de nytänkande akademikernas alster. För det är genom dem vi kan lära oss att inte bara kvinnor far illa av genussystem, även män har ramar som begränsar. Att maktmönster inte är statiska, utan dynamiska och föränderliga och förändring därför är möjlig. Att det i de mest förtyckande situationer finns motstånd, så slampighet, likväl som slöja, kan vara en strategi. Att det inte finns en slags kvinna, utan vi är alla olika och därför har olika tolkningar och behov. Att verkligheten är mångfacetterad och att politiska lösningar därför aldrig kan vara enkla.

Men framförallt visar de att ju fler former av kamp mot patriarkatet som finns, desto bättre är det.

Det finns alltså en annan orsak till varför vi inte ska försöka hålla sams. Vi behöver det inte. Vi ska istället vara en feministisk hydra. Så när ett av våra huvuden huggs av finns flera tusen kvar.

Dagens debattör

Petra Östergren

42 år, Stockholm.

Feminist och författare.

Petra Östergren