ÅSIKT

Tänk om – annars är vårt sportfiske hotat

Debattören: Planerna att ändra i fiskevårdsföreningar måste upp på riksnivå

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: Håkan Hjort
Fisket är en av våra mest folkkära fritidssysslor, men nu krävs nytänkande för att få det fungera, skriver debattören.
DEBATT

DEBATT. Fiskevårdsområden startades i Sverige i slutet av 1900-talet. Markägarna (kommuner, kyrkan, staten och privatpersoner) bildade fiskevårdsområdesföreningar med valda styrelser att sköta den eller de sjöar och åar som ingick i området. Dessa vatten öppnades då för första gången för fiske med spö mot att fiskaren löste ett fiskekort som tillhandahölls av föreningen. Intäkterna skulle enligt stadgarna användas till fiskefrämjande åtgärder.

På detta sätt har den sportfiskande allmänheten genom åren gjort det möjligt att till exempel anlägga vägar, göra båtramper, grillplatser, bryggor, parkeringsplatser och toaletter. Vattnen har gjorts mer tillgängliga vilket har gynnat alla; inhemska och turistande sportfiskare.

Utsättning av ål, gös och kräftor har finansierats på samma sätt. Markägarna har utfört arbetet.

Styrelserna bestod, och består även nu, av markägare som inte arvoderas för sitt arbete.

I vissa områden har mycket uträttats på detta ideella sätt och i andra knappast något. På senare år har det blivit allt besvärligare att besätta styrelseposterna och viljan att arbeta med fiskefrämjande åtgärder har svalnat.

Här behövs ett nytänkande, men inte på det sätt som till exempel Åsnens och Helgasjöns fiskevårdsområdesföreningar i Kronobergs län har tänkt sig. Man funderar där på att dela ut de medel som redan finns i kassorna och i fortsättningen hantera inkomster från fiskekortsförsäljningen på samma sätt. Ingen information om detta har gått ut, så detaljerna är okända.

Troligen avser man att dela ut pengar proportionerligt efter markinnehav. Det blir mycket pengar till de stora och knappt inget till de små. Åsnen tänker dessutom ta bort de områdesföreningar som nu finns och ersätta dessa med en central styrelse för hela sjön.

Detta innebär större maktkoncentration och en stor risk att när profiten sätts i första hand priserna på fiskekort höjs ytterligare. Viljan att arbeta ideellt i fiskevårdsområdet sjunker troligen också.

Det ovan skisserade kräver ändringar i stadgarna för fiskevårdsföreningarna och rubbar grundtankarna med fiskevårdsområdena.

Innan något görs borde situationen undersökas och de stora offentliga markägare som stat, kyrka och kommun hinna reflektera och yttra sig? Vad är den bästa lösningen för den allmänhet de representerar?

Nytänkande kunde ske enligt följande riktlinjer som skulle gynna många fler.

  • Det i dag ganska otacksamma arbetet i styrelserna bör arvoderas efter arbetsinsats och efter hur god föreningens ekonomi är.

  • Arvode utbetalas likaså till dem som sköter det praktiska arbetet med underhåll av befintliga anläggningar och nya förbättringar som kommer sportfiskare till del.

Med dessa punkter undanröjs problemet att besätta posterna i styrelsen och att få arbetet utfört. De som gör jobbet belönas.

  • Bygg öppna ramper med parkeringar så att fiskare med egen båt kan fiska i sjön. Detta är ett stort problem i många fiskevårdsområden i dag.

  • Upphör helt med insättning av fisk. Inga nya gössjöar behövs för det är viktigt att behålla många vatten som de varit i tusentals år. Pengarna för detta behövs till viktigare saker.

  • Länsstyrelserna bör ta tag i frågan eftersom dessa har det övergripande ansvaret för fisket.

Jag anser att detta inte enbart är en lokal fråga som kan avgöras av respektive fiskevårdsförening, utan en fråga för länen och för hela landet.


Kjell Johansson


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Så här skriver du en debattartikel 00:33
ARTIKELN HANDLAR OM