ÅSIKT

Gör upp med Stockholms sörgårdsidyll

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

I dag den 27 januari uppmärksammar världen Förintelsedagen, under hösten har vi påmints om 70-årsdagen av andra världskrigets utbrott och Europa har firat 20-årsdagen av Berlinmurens fall. Åter har vår kontinents fasor under Förintelsen, nazismen och kommunismen hamnat i fokus. Men analysen av Sveriges historia under denna period har hamnat i skymundan. På samma sätt som nutidens omvärld berör Sverige påverkade det som skedde i Europa under 1930- och 40-talen svenskarna.

Men en svensk tiger teg inte bara då – utan även i dag hyssjas det ofta kring vårt lands historia. Visst känner alla till baltutlämningen, permittenttrafiken och krigstidens eftergivenhets politik gentemot nazi-Tyskland. Men för att vår samtid ska kunna lära av historien måste vi göra historien levande. Häromåret tog Forum för levande historia fram projektet ”På denna plats”. Syftet är att lyfta fram Sveriges förhållande till Förintelsen, nazismen och Tredje riket genom att fokusera på händelser som kan knytas till olika platser. En del av projektet berör Stockholm med en stadsvandring till 30 olika platser koncentrerad till händelser mellan 1933-1945.

Vi påminns om hur de krafter som förordade bojkott av Berlin-OS sommaren 1936 delade ut en Tysklandskarta med alla koncentrationsläger utmärkta till de svenska OS-deltagarna på Centralstationen. Vi lär oss att på Apelbergsgatan 36 bodde 1938 den judiske mannen Hans Eduard Szybilski som utvisades ur Sverige efter den nya flyktinglagen. Szybilski mördades senare i Auschwitz-Birkenau. Eller hur Hans Waldemar Lindén som växte upp på Västerlånggatan 75 blev 1941 den förste svensk som tog värvning i Waffen-SS. På Sergelgatan 1 fanns en bokhandel där judar förbjöds att handla. Den drevs av Einar Åberg ansvarig för Sveriges Antijudiska Kampförbund som hade ”Judendomens i Sverige totala förintelse" som första programpunkt. På Smålandsgatan 20 huserade Tisdagsklubben under ledning av författarinnan Amelie Posse vars syfte var att bygga ett underjordiskt nätverk som skulle vara kärnan i en demokratisk motståndskamp om nazisterna tog över Sverige. Deltagarna där räknades som säkerhetsrisker och registrerades av säkerhetspolisen vid varje möte. På hotell Anglais Humlegårdsgatan 23 öppnade ägaren Robert Lundberg dörrarna generöst för finska krigsbarn. Den 6 februari 1939 anordnade Lindholmarnas studentorganisation (Svenskaktiva studentförbundet) en demonstration i Stockholm som resulterade i denna resolution:

”Fyrahundrafemtio studenter efter fackeltåg samlade till protest mot planerad import av judiska läkare, tandläkare och apotekare kräva som uttryck för studentopinionen att åtgärder omedelbart vidtages för hindrande av denna invandring. Vi kräva nu och för alltid att ifrågavarande yrken förbehålles svenska studenter.”

Men ungefär samtidigt ordnade också Folkpartiet och Socialdemokraterna i Stockholm protestmöten mot judeförföljelsen i Tyskland.

Dessa delar av Stockholms historia måste komma fram. Häromåret ansökte Forum för levande historia om tillstånd för att levandegöra dessa berättelser aktivt i staden. Så här löd svaret från tjänstemännen på Stockholms trafikkontor:

”Gruppen konstaterade bland annat att påminnelser av tragisk art eller dramatiska uppskakande händelser inte bara är av positivt slag utan också kan upplevas en aning skrämmande. Gående som passerar en sådan plats kan kanske rent av känna motvilja mot att röra sig fritt.”

Varför denna rädsla att göra upp med Stockholms sörgårdsidyll?

Birgitta Ohlsson

Riksdagsledamot (FP)

ARTIKELN HANDLAR OM

Samhälle