ÅSIKT

Så försöker FP ta SD-rösterna

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Ammar Makboul: Partiet utnyttjar bilden av ojämställda utomeuropeiska invandrare

Foto: Foto: AP

Det är valrörelse. Ett kraftfullt slagträ är jämställdhet. Det fungerar som etnisk markör – en gränssättare mellan svenskar och invandrare.

Förklaringen kan sökas i den svenska självbilden. Ta till exempel föreställningen om mäns våld mot kvinnor. Den domineras av uppdelningen mellan ”det helylleblågula våldet” och ”de andras våld”.

När svenska vita män slår kvinnor förklaras det i regel utifrån enskilda förövares handlingar som triggas av alkohol, droger eller en psykisk störning. När invandrade män slår handlar det alltid om deras kvinnoförtryckande kultur. Ändå misshandlas svenska kvinnor i svenska hem varje dag året runt.

Normen kommer inte utifrån, den är inte importerad som delar av jämställdhets- och mångfaldsindustrin vill göra gällande. Relationen mellan män och kvinnor präglas av en könsmaktordning, också i Sverige.

Normen lever inom hemmets väggar, uppträder på arbetsplatsen, återfinns i sjuktalen, i den könssegregerade arbetsmarknaden, i pornofieringen av det offentliga rummet, i statistiken, i mörkertalen, i förföljelsen av den våldtagna flickan i helsvenska Bjästa – i det kollektiva våld hon och andra tjejer utsätts för när normen slår ner på dem med full kraft.

Men behöver vi inte kunna skilja ut det hedersrelaterade våldet? Jo, hederskulturer är en högst levande verklighet bland enskilda familjer i enskilda grupper med bakgrunder som innefattar samtliga stora religioner och som sträcker sig över större delen av världen. Det är nödvändigt att skilja ut hedersvåldet för att arbeta fram metoder som angriper denna specifika form av kvinnoförtryck – men uppdelningen är otillräcklig och kan leda fel. Problemet är inte åtgärderna eller satsningarna mot hedersvåld i sig – de behövs! – problemet är det politiska sammanhanget de bäddas in i.

När regeringen talar om invandrare är det så gott som uteslutande i termer av arrangerade äktenskap, barnäktenskap, hedersvåld, hederskultur, förortsproblematik, utanförskapsområden, extremism, fundamentalism, terrorism, stamtänkande, värdegrund, muslimer, islam, oansvariga föräldrar. Förhållningssättet utgår varken från integration eller jämställdhet – det liknar mer ett fälttåg som organiseras mot den mörka och bångstyriga förorten.

I denna och föregående två valrörelser har i synnerhet Folkpartiet associerat utomeuropeiska invandrare med problem som bristfälliga språkkunskaper, socialbidragsberoende, kriminalitet och hederskultur. Det har gått så långt att det börjar gnissla inom alliansen. Nyligen ifrågasatte justitieminister Beatrice Ask (M) Folkpartiets olika utspel eftersom det så uppenbart handlar om att stjäla röster från Sverigedemokraterna.

Problemet är att Folkpartiet – inspirerade av sitt systerparti i Danmark som de varit på studiebesök hos – omsätter hotbilden om invandrare, i synnerhet muslimer, till handlingar. Just här framträder symbiosen mellan regeringens politik och Sverigedemokraternas framgångar.

Det påminner bitvis om retoriken från det Nato-ledda kriget mot Afghanistan: Vårt uppdrag vilar på västerländsk värdegrund och kristen etik. Vi befriar kvinnorna från kvinnoförtrycket. Med en fast hand vinner vi både valet och kriget. Vi gör förbudet av niqab till en valfråga trots att nästan alla tycker lika illa om det spöklika gängplagget och trots att det bara är ett hundratal kvinnor i Sverige som bär det. Vi uppmanar elever att spionera på varandra i skolan för att sätta dit extremister. Vi föreslår obligatoriska gynekologundersökningar i skolan. Vi bussar säkerhetspolisen och militära experter på invånarna i den hotfulla förorten. Vi vet vilka det är som bär skulden till eländet i samhället och vi har modet som krävs för att konfrontera dem.

Det kallas kulturkrig.

Ammar Makboul