ÅSIKT

Mer liberalism räddar inte ditt parti, Löfven

Debattörerna: Invandringspolitiken, privatiseringarna och EU-projektet saknar folklig förankring

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: PONTUS ORRE, BJÖRN LINDAHL, KRISTER HANSSON, TT
Demokratin har försvagats av det liberala projektet där flyktingmottagande och EU ingår, skriver Dan Andersson och Bo Bernhardsson.
DEBATT

DEBATT. Sverigedemokraternas liksom andra högerextrema partiers framväxt i Europa är främst, men naturligtvis inte enbart, ett uttryck för växande klyftor och fattigdom. En protest mot den i 30 år förda högerpolitiken – marknadiseringen och liberaliseringen – som ”den fria rörligheten” är exempel på. I politikens spår har misstron mot de tidigare dominerande partierna vuxit alltmer.

De ”gamla” partierna har blivit allt mindre representativa för det folk de måste representera. Det har drabbat socialdemokratin hårdast eftersom marknadiseringen utmanar det socialdemokratiska projektet och eftersom förlorarna i hög grad är socialdemokratins traditionella väljargrupper. Men förlorarna finns också i andra grupper, bland annat i ung medelklass som kämpar med orimliga boendekostnader, stress på jobbet och befinner sig nära utbrändhet.

Det ligger nära till hands att exemplifiera bristen på representativitet med området flyktingmottagande och integration. Statsvetaren Peter Esaiasson beskriver i en debattartikel DN flyktingpolitiken som ett ”elitprojekt” som drevs av det politiska etablissemanget i samförstånd.

Enligt SOM-institutets vid Göteborgs Universitet mätningar har inte sedan mätningarna började de som tycker att det är ”ett dåligt förslag att ta emot färre flyktingar” varit i majoritet. 2017 var det bara 23 procent medan 53 procent ansåg att det var ett bra förslag.

I ett kvartssekel har en mindre del av befolkningen fått mer inflytande över migrationspolitiken än majoriteten.

Den ökade EU-migrationen och arbetsgivarstyrd migration tillsammans med asylmigrationen är som Magdalena Andersson påpekat en stor utmaning för välfärden. Och migrationen tog fart samtidigt som socialdemokratiska arbetarväljare, enligt statsvetaren Maria Oskarson vid tidigare nämnda universitet, visade stort missnöje med den ekonomiska tryggheten. Av dem som har sjuk/aktivitetsersättning röstar nu också 30 procent på SD, enligt SVT:s valundersökning 2018 (Valu).

Men det är inte bara eller främst inom migrations- och asylpolitiken som representativiteten utmanas. Det gäller också exempelvis vinstdriven välfärd och den övergripande ekonomiska politiken. Och det paradoxala är att politikerna, vid sidan av att liberaliseringen minskat politikens verkningsradie, med hjälp av institutionella reformer har förhindrat sig själva från att vara lyhörda inför medborgarnas krav.

För sådär 30 år sedan började politikerna surra sig vid masten. Inflationsbekämpningen gjordes till överordnat mål i förhållande till sysselsättningen, en oberoende riksbank infördes och ett finanspolitiskt ramverk som tog sikte på ”sparande” eller snarare på låga investeringar och mindre offentligsektor.

Riksdagsmakten försvagades och blev mindre representativ, offentlig makt utgår inte längre lika mycket från folket.  

Liberaliseringens själva poäng är ­– vare sig det gäller fri rörlighet, friskolor eller kommersialisering av äldrevården – att marknaden ska få större svängrum och politiken och demokratin mindre. Det är ingen olycklig sidoeffekt. Det är själva meningen.

Vi hävdar att knappast någon av de stora marknadsreformer som genomförts inom den ekonomiska politiken eller välfärdssektorn har haft majoritetsstöd när de genomförts.

Det är förstås inte bara tillåtet utan nödvändigt att politiker vågar vara visionära, inte bara lyssnar utan också satsar på att övertyga. Men det har gått sådär.

I Sverige som i andra länder har stora väljargrupper valt att vända de etablerade partierna ryggen. Egentligen därför att partierna valt att vända dessa väljare ryggen.

I Sverige är det nu enligt SVT Valu 55 procent av arbetarväljarna som antingen stöder allianspartierna eller Sverigedemokraterna, jämfört med 34 procent i valet 2014. Och enligt samma undersökning stöder 24 procent av LO-medlemmarna och 13 procent av TCO-medlemmarna Sverigedemokraterna. Dessa väljare är inte i olika grad trångsynta och intoleranta, de får betala ett högre pris för en utveckling som de inte accepterar.

EU kan inte förbigås i sammanhanget. Projektets ledstjärna blev liberalisering och fri rörlighet, vilket är en tung förklaring till unionens nuvarande kris och till högerextrema partiers framfart i medlemsländerna.

Samarbete bygger på gemensamma intressen och ömsesidiga utbyten där nästan alla vinner. Den ekonomiska liberaliseringens idé är samarbetets motsats, nämligen konkurrens med många förlorare. Och den fria rörligheten kan inte enkelt förenas med nationell självständighet vad gäller välfärdspolitik, eftersom rättigheter och skyldigheter inte är sammankopplade.

Vår huvudpoäng är att ”intoleransen” ökat därför att politikens inflytande och representativiteten har minskat. Demokratin har försvagats, inte som en bieffekt, utan som en central del i det ekonomiska, liberala projektet.

I regeringsformen sägs att all offentlig makt utgår från folket. ”Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa”. Men vi rör oss sedan ganska länge inte mot utan bortifrån grundlagens ambitioner.

Sverige behöver nu mer samarbete, men väljarna har röstat fram ett stort socialkonservativt ”intoleransblock”. Många M- och KD-väljare vill ha samarbete med SD.

Samtidig växer de ekonomiska, sociala och kulturella klyftorna. Författaren Johannes Anyuro tänker sig i ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” en nära framtid där högermilis patrullerar bostadsområden och ”kontrollerar” utrikesfödda. En sådan utveckling måste vi med all kraft hindra.

Frågan är hur det ska gå till? Genom att blockpolitiken läggs ner, eftersom den är omodern och fördummande? Hur ser i så fall moderniteten och det kloka alternativet ut?

Högerns eviga idé, som numera också i hög grad omfattas av de tidigare mittenpartierna, är att människor är fattiga för att de inte vill arbeta. Botemedlet är att sänka löner och göra arbetslivet otryggare för att öka arbetsviljan.

De växande klyftorna och den vikande tilliten till de etablerade partierna, och faktiskt till demokratin som sådan, kan inte mötas med fortsatt liberalisering; sänkta löner, sämre anställningsskydd och ökad ”valfrihet” (läs differentierad välfärd och ett delat medborgarskap där bland andra migranter får sämre vård och utbildning).

Utmaningarna måste mötas med en mer representativ demokrati och en modig socialdemokratisk välfärdspolitik.


Dan Andersson, tidigare LO:s chefekonom, numera frilansande rapportförfattare
Bo Bernhardsson, tidigare riksdagsledamot (S) och tidigare chefredaktör för Arbetet


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Så här skriver du en debattartikel 00:33
ARTIKELN HANDLAR OM