ÅSIKT

Bisarr klappjakt på oss rökare

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Unni Drougge: Vi jagas - samtidigt som biltrafiken skördar fler offer

Unni Drougge är rökare.

Jag är rökare. Jag vet att det är hälsovådligt och att rökningen exponerar mig extra mycket för både sjukdomar och andra gifter. Mitt förslag är därför att vi förbjuder biltrafik på allmänna platser, eftersom det är extra farligt för oss rökare att inandas de avgaser och partiklar som biltrafiken förorenar miljön med.

Men detta skulle såklart inte gå för sig. Bilen är en helig ko. En egen bilindustri är ett lands stolthet. Att ha bil är dessutom dyrt, mycket dyrare än att röka. Därför är bilen en statussymbol. Det är inte rökning. De förtappade varelser som fortfarande dras med denna ovana betraktas numera som lågklassiga. Säg ”gula Blend” eller ”röda Prince” och jag ska säga dig vem du är.

En gång i tiden var det tjusigt att röka. Och inget illustrerar väl detta så väl som serien "Mad Men". Men på 60-talet var å andra sidan nästan ingenting ”farligt”, vare sig hormoslyr, radioaktivitet eller neurosedyn.

Idag vet vi bättre. Den välmående medelklass som en gång puffade ut 60-talets täta rökdimmor består i dag av hypokondriska kroppsdyrkare som betalar stora summor för att bli rena även i själen. Fräsch är honnörsordet. Därför schasas tobaksanvändare ut i snöstorm och ösregn. Tills nu. För nu ska man inte ens få röka utomhus längre.

När antirökkampanjerna påbörjade sitt korståg över västvärlden, någon gång på 80-talet, var jag själv rökfri. Under detta årtionde föddes nämligen mina barn och jag var högmotiverad att lägga lasten åt sidan. Jag bakade också surdegslimpor, groddade mungbönor och odlade giftfria grönsaker på tomten. När storbönderna i närheten kom farande med sina rykande giftaggregat kallade jag in barnen. Och när kärnkraftsolyckan i Tjernobyl spred radioaktivt stoft över Europa tillagade jag sojamjölk för att ungarna skulle slippa få i sig radioaktivt jod. De tilläts heller inte äta bär från buskarna den sommaren (detta har barnen för övrigt aldrig förlåtit mig för).

När Strålskyddsinstitutets expert satt i teverutan varje dag och försäkrade att ”det finns ingen anledning till oro” tog jag på mig foliehatten, med tanke på de höga halter av cesium 137 och strontium 90 som uppmätts i naturen.

Jag har nämligen alltid hyst en djup skepsis inför auktoriteter och myndigheter. Med samma skepsis iakttar jag den klappjakt på rökare som nu legitimeras av myndigheter, opinionsbildare och beslutsfattare.

Min äldsta väninna (75+ och rökare) får varje gång hon uppsöker sjukvården förmaningen att sluta röka. Men när hon föll i vinterhalkan och bröt bägge armarna kunde de inte skicka hem henne fort nog, trots att hon var oförmögen att klara sitt dagliga liv med armarna i gips. Vi har också Caremaskandalen i färskt minne. ”Rökning förkortar ditt liv!” – detta får vi ständigt veta. Men så bra då! Vi har ju ändå ingenting till övers för det kostnadskrävande köttberget av gamlingar. Så vad handlar hetsen mot rökarna egentligen om? Svaret är enkelt. Rökarna är ”den gode fienden”.

För visst är det härligt att kunna utöva makt mot den stackare som står på sin balkong, på busshållplatsen eller på en uteservering och drar ner rök i sina egna lungor, medan den riktigt farlige fienden – den avgasspyende, bullrande och fartblinda biltrafiken – oavlåtligt dundrar fram i närheten och skördar betydligt fler människoliv än vad rökningen gör.

Jag tänker njuta av vartenda bloss. Och om det gör att jag dör i förtid borde alla vara glada och nöjda över att bli av med ännu en medlem i denna fördömda grupp – rökarna.

Unni Drougge