ÅSIKT

Judehat maskeras som kritik mot staten Israel

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Debattören: Kunskapsluckor fylls med förakt, slagord och invektiv

Diskussionen om antisemitismen i Sverige aktualiseras ständigt. Vanligtvis håller jag mig konsekvent borta från just frågan om vad som är eller inte är antisemitiskt. Däremot menar jag att det för närvarande förekommer en motsägelse i Sverige avseende antisemitism, judar och Israel som får passera oreflekterat och det är just den motsägelsen jag vill lyfta fram.

Det är en inte helt ovanlig uppfattning i Sverige att antisemitism eller antisemitiska trakasserier egentligen har med Israel att göra. Argumentet som framförs är att Israels agerande skulle vara det stora problemet. Att Israels bosättningar, ockupation och övergrepp på bland annat palestinier leder till attacker på judar i Sverige som anses ha en naturlig koppling till Israel. Att vara jude i Sverige är således egentligen inget problem. Men ibland blir det ett problem för att det görs en koppling mellan Israel och judar. Judar som stödjer Israel bör därför också förstå att de egentligen binder ris till egen rygg. Inte för att de är judar utan för att de stödjer Israel. Därmed är egentligen attackerna inte antisemitiska eftersom orsakerna bakom dem snarare är ett uttryck för israelkritik än judehat.

Problemet med argumentationen är att logiken endast tycks gälla judar och Israel.

Till Sverige har det kommit människor från både Gazaremsan och från olika arabländer. På Gazaremsan härjar Hamas. Den brutalitet som Hamas visar borde vara känd vid det här laget. 2011 konstaterade Migrationsverket att Hamas styr Gaza och att Gazaborna därigenom förlorat sin rättssäkerhet. I Migrationsverkets beslut står det att Hamas ”inte opartiskt värnar om grundläggande mänskliga rättigheter”, utan genomför ”godtyckligt frihetsberövande, olika former av inhuman behandling eller tortyr samt summariska avrättningar.”

Stöd till Hamas föranleder dock inte någon upprördhet. Inte heller har någon hävdat att palestinier som stödjer Hamas skulle få skylla sig själva om de blev attackerade och att de i sådana fall borde förstå att det inte är riktat mot dem som palestinier utan mot deras stöd för Hamas. För vissa vänstergrupper tycks det tvärtom till och med vara fullt rimligt att stödja Hamas.

Muslimer från Syrien, Irak eller Egypten som stödjer respektive land, dess regimer eller oppositioner förknippas inte (med vissa undantag) med den etniska rensning av kristna som för närvarande genomförs i Mellanöstern. Inte heller kristna från Syrien och Irak associeras med diktaturerna de stöttat, som ägnat sig åt systematiska förföljelser och massmord på shiamuslimer, kurder och palestinier. I dessa fall är logiken en annan.

Ambivalensen i förhållande till andra grupper och problematiseringen av andra situationer ser annorlunda ut. Övergrepp som sker i arabvärlden problematiseras och diskuteras. Förståelsen för hur komplicerat det kan vara blir nästan rörande.

Men när det kommer till Israel och judar blir det plötsligt stopp. Resonemangen tar slut. Kunskapsluckorna fylls med förakt, slagord och invektiv. Problematiseringar av situationer förekommer över huvud taget inte och någon ambition att förstå finns inte.

Varför det är så vet inte jag. Den som känner sig träffad bör dock försöka hitta ett svar. Inte för att jag behöver det, utan för att något så förvirrat behöver en rejäl omprövning.

Eli Göndör