Coronapandemin kräver ett globalt ledarskap nu

Debattörerna: Populism och nationalism behöver ersättas av multilateralism

Publicerad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Foto: TT
I dag inleds G20-ledarnas toppmöte om Coronakrisen. Denna viktiga grupp av nationer tog ett stort ansvar för finanskrisen 2008. Kan vi förvänta oss att världens ledare även denna gång tar ett ansvar för att rädda den globala ekonomin, skriver Otto Cars, Swartling Peterson och Patricia Geli.

DEBATT. I spåren av Coronapandemin har nästa en miljard barn fått sina skolor stängda och berövats lärande, trygghet och kanske sitt enda mål mat om dagen. De utsätts nu också för helt andra risker när föräldrar förlorar sin inkomst och det sociala skyddsnätet försvinner. Dessa så kallade ”sekundära” effekter kommer snart att bli de primära. Och långvariga.

Coronapandemin har slagit hårdare mot ekonomin än vad som tidigare prognostiserats, och världen över fortsätter utsikterna att revideras ned.

Minst fem av G7-länderna (Frankrike, Italien, Tyskland, Storbritannien och Japan) förväntas att uppleva en lågkonjunktur under hela året 2020. Och i Eurozonen förväntas en recession motsvarande -0,5 procent av total produktion.

Rika länders regeringar försöker nu genom akuta åtgärder minska de ekonomiska skadeverkningarna, men näringsliv och löntagare ropar på mer.

Samtidigt har den globala responsen karakteriserats av isolerade nationella åtgärder, stängda gränser, exportstopp och handelshinder. Den här veckan håller G20 ledarna ett virtuellt toppmöte om Coronakrisen. Denna viktiga grupp av nationer tog ett stort ansvar för finanskrisen 2008.

Kan vi förvänta oss att världens ledare även denna gång tar ett ansvar för att rädda den globala ekonomin? Kan vi kräva att de med gemensamma ansträngningar försöker återskapa en efterfrågan på varor och tjänster och återupprätta transporter och leveranskedjor för att undvika att världen hamnar i massarbetslöshet och en depression motsvarande den på 20-30 talen?

Har vi rätt att begära att våra politiker både regionalt och globalt samlas till beslut om åtgärder som är nödvändiga både för att begränsa smittspridning, men som också minskar risken att kväva världsekonomin? Vi anser det.

Världen följer nu Coronapandemin genom att mäta antalet fall av Covid 19, antalet döda och antalet tillfrisknade. Men just nu är den stagnerande världsekonomin ett minst lika stort hot mot folkhälsan som Coronapandemin i sig själv och dessutom ett hot mot global utveckling och fattigdomsbekämpning.

Här ligger även ett generationsperspektiv – de som främst kommer drabbas av en kraschad världsekonomi är dagens unga, för vilka den pågående pandemin kan får oöverblickbara konsekvenser som inte räknas in i dagens utfallsmått som begränsas till antalet fall av Covid 19.

Vi lever just nu med en stor osäkerhet och många av de politiska beslut om radikala smittskyddsåtgärder som vidtagits har svag vetenskaplig grund och vi ser ett flockbeteende i världen där Sverige dock ser ut att vara ett lysande undantag.

Drastiska åtgärder som genomförts i snabb takt under den senaste tiden med folkhälsan i fokus kan få motsatt effekt än den avsedda genom dess påverkan på världsekonomin.

Världshälsoorganisationen rekommenderar exempelvis inte internationella reserestriktioner eller stängning av gränser. Trots detta har cirka 80 länder på ett eller annat sätt introducerat reserestriktioner sedan utbrottet började. Vid gränsen till Polen orsakade kontroller som införts av Tyskland extrema väntetider på upp till 18 timmar för pendlare och godstransporter med undantagstillstånd.

Det vi nu ser är en akut brist på globalt och regionalt politiskt ledarskap. Vi står inte bara inför en utmanande hälsofråga utan också en fråga om den framtida globala utvecklingen.

Den välkände brittiska ekonomen John Maynard Keynes hävdade efter 30-talets depression att det särskilt är två faktorer som är viktiga i en djup ekonomisk kris. Det första är behovet av politiskt ledarskap. Det andra är vikten av "underskottsfinansiering" av regeringen för att skapa arbetstillfällen, återställa förtroendet och öka människors tro på utsikterna för en bättre morgondag.

Världens ledare måste gemensamt, trots den osäkerhet som finns i dag, tillsammans med en bred internationell expertis – inte bara virologer och epidemiologer – samlas till beslut om åtgärder som är nödvändiga för att begränsa smittspridning och som minskar risken att kväva världsekonomin.

Dessa två perspektiv måste hållas i huvudet samtidigt och kräver en kontinuerlig avvägning. Sverige bör fortsatta med övervägda och balanserade beslut för vårt eget land. Men vi måste också använda vår röst för att trycka på G20, EU och FN till starka och samordnade insatser för att minimera hälsokonsekvenser, rädda handel och global ekonomi, stoppa den galopperande sociala krisen när människor tappar försörjning, och återuppbygga globala hälso- och välfärdssystem som stöttar de mest utsatta individerna och nationerna.

Populism och nationalism behöver nu ersättas av multilateralism i handling!


Otto Cars, Seniorprofessor i infektionssjukdomar, Uppsala Universitet
Stefan Swartling Peterson, Professor i Global Hälsa, Uppsala Universitet. Hälsochef, UNICEF, New York*
Patricia Geli, Senior ekonom, Världsbanken*


*De åsikter som uttrycks i denna artikel är författarens egna och avspeglar inte nödvändigtvis Världsbankens eller UNICEF:s ställning.


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Läs fler artiklar i ämnet här

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM