ÅSIKT

Därför röstar jag inte på Fi igen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Lena Einhorn: Partiet bör fundera över vad de egentligen kan uppnå

Jag tycker att Gudrun Schyman är en utomordentlig politiker, ja, en av Sveriges bästa. Jag röstade på Feministiskt initiativ i riksdagvalen 2006 och 2010 – för att jag sympatiserade med dem, och, ärligt talat, för att det inte kostade något. FI hade ingen chans att komma in i riksdagen – de fick 0,7 procent av rösterna 2006 och 0,4 procent 2010.

Men min röst kunde näppeligen ha använts till något bättre. Alliansen hade ett tydligt försprång, och även utan absolut majoritet skulle de kunna regera, då Sverigedemokraterna röstade med dem nio gånger av tio.

Situationen var helt annorlunda inför 2014 års val. De rödgröna ledde partierna stort. Men i detta fall skulle skillnaden mellan absolut majoritet och relativ majoritet (flest riksdagsplatser, men mindre än hälften) bli helt avgörande. För fick de rödgröna mindre än femtio procent samtidigt som alliansen höll ihop som ett block så skulle Sverigedemokraterna få enorm makt som vågmästare.

Att i detta läge rösta på ett parti som inte hade en chans att komma in i riksdagen, och vars väljare annars huvudsakligen hade röstat rödgrönt, var, om man ska tala klartext, detsamma som att ge en röst till Sverigedemokraterna.

Jag gick i våras och lyssnade på ett föredrag som Gudrun Schyman höll, och jag frågade henne efteråt hur hon tänkte när hon storsatsade inför detta val.

Som förväntat gick hon i försvar, och framhöll att varje medborgare måste rösta med sitt hjärta, att taktikröstning var osunt.

Det är svårt att argumentera emot detta, lika svårt som det är att argumentera för att ett parti ska lägga ner sin verksamhet inför ett val. Ändå måste man som partiledare ha en strategi, en idé om vad det är man vill uppnå. Politik är det möjligas konst, men man bör vara realist, och framför allt undvika hopplösa, och än värre självdestruktiva, strategier.

Det finns ett samtida avskräckande exempel. I 2000 års presidentval i USA stod demokraternas kandidat vicepresident Al Gore mot Texasguvernören George W Bush. Inför valet tydde opinionsundersökningarna på ett jämnt val. Men en av de osäkra faktorerna var den tredje kandidat som seglat upp: Ralph Nader. Det såg ut som om han skulle kunna få ett par procent av rösterna, huvudsakligen från människor som annars skulle ha röstat på Gore.

När valet var över stod det klart att farhågorna besannats. Det som avgjorde saken var Florida, där Gore förlorat mot Bush med 537 röster. I samma stat, Florida, hade Nader fått 97.421 röster.

George W Bush blev USA:s president. På grund av Ralph Nader.

Trots mitt ifrågasättande av Fi:s roll i höstens val röstade jag till slut på dem även denna gång. Av den anledningen att opinionsinstituten efter sommaren gav dem en liten chans att ta sig över fyraprocentsspärren. Jag röstade på dem för att jag hoppades att det var det bästa sättet att skapa en stabil regering.

Fi kom inte in. Och det var inte bara därför som Sverigedemokraterna blev vågmästare.

Men jag tänker inte ta risken en gång till. Fi fick 3,1 procent i höstens val. De flesta Fi-väljare jag talar med kommer att rösta annorlunda denna gång. Man vill göra allt för att motverka SD:s vågmästarroll.

Fi kommer inte att få fyra procent.

Men de kan få en procent, eller en och en halv. Och frågan är: skulle det gagna Fi inför framtiden? Och vem skulle det annars gagna?

I 2000 års amerikanska val fick Ralph Nader 2,74 procent av rösterna. Han blev betraktad som en ”spoiler”. Fyra år senare fick han 0,38 procent. Jag önskar inte Gudrun Schyman samma öde.

Lena Einhorn,

författare och journalist

ARTIKELN HANDLAR OM