”Ge världen hopp, USA”

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Björn Ulvaeus: Vi vill ha en president som är så långt ifrån Bush som man kan komma

ABBA-BJÖRNS VÄDJAN TILL USA Dagens debattör Björn Ulvaeus (tilll höger) vädjar till det amerikanska folket att välja Barack Obama. Här hyllas Obama med sin familj efter ett valmöte.

Foto: AP, PETER VAN DEN BERG

Vet amerikanerna hur gärna resten av världen vill att de ska välja en president som är så långt från den nuvarande som man kan komma? Och om de vet, bryr de sig? Den unga generationen i USA, tror den på en bättre framtid? Jag hörde med ett halvt öra på en nyhetskanal i New York om en ny undersökning, som visar att en stor majoritet inte gör det. Det är katastrofalt. Amerika behöver känna hopp. Världen behöver ett Amerika som känner hopp.

På planet över Atlanten finns det monitorer som visar hastighet, höjd, kvarvarande flygtid och lufttemperatur. De visar också i fantasifull grafik flygplanets framfart över jorden. Ett perspektiv är speciellt spektakulärt. Jordklotet omgivet av svart, stjärnspäckad rymd, den virtuella kameran zoomar sakta in på ovansidan av det virtuella planet, som befinner sig mellan Kanada och Grönland.

Klotet ser så litet och sårbart ut. Så ensamt i den oändliga kalla rymden. Jag är på väg från New York till Stockholm och känslan av hur liten världen är kommer över mig som vanligt.

Premiären på Mamma Mia! – the Movie var på Ziegfeld-biografen på Broadway. Den har redan haft premiär i många europeiska länder och går snart runt hela jorden. Detta faktum bidrar också till min känsla att världen är så liten.

Jag är fullständigt medveten om att exceptionella omständigheter har gjort att just jag kan ha det här perspektivet, eller snarare uppleva den här specifika känslan. Men även om man är jordbunden och bor i en by i Tibet kan man känna av hur världen krymper med genom internet och satellit-TV.

Om än sargat och kanske försvagat, så är USA den enda supermakten på jorden. Det är livsavgörande för oss andra hur Amerika styrs. En ledare som vill ta ansvar för det globala samarbetet är vad vi drömmer om. Som har en stark känsla av att vi tillsammans bär på ansvaret för vår lilla planets framtid.

Nu är det snart presidentval. Efter alla år med George Bush hoppas många av oss på någon som får oss att glömma honom så fort som möjligt. Jag trodde att denna känsla delades av majoriteten amerikaner, men det är inte säkert. Visserligen leder Barrack Obama i alla opinionsundersökningar, men avståndet till McCain är oroväckande litet.

Det är en sak som oroar mig och som alltid har oroat med amerikaner. Så många av dem har så lite kännedom och verkar bry sig så lite om världen utanför deras land. Som om de inte kände någon samhörighet alls. Jag talar om alla dem som inte reser, som inte läser och som hellre viftar med revolver än argumenterar med ord. De som tycker att Stockholm ligger i Schweiz. Det reaktionära ”Middle America”.

Men som tur är verkar det blåsa friskare vindar längs kusterna. Vi måste helt enkelt tro att det finns en majoritet som vill ha en nyanserad, sofistikerad president som inte använder sig av gammaltestamentlig retorik om det goda och det onda.

Ett dynamiskt, hoppfullt USA. frustande av energi är vad världen i dåliga tider längtar efter.

Flygplanet svävar som en gigantisk rovfågel 40000 fot över Grönlandsisen. Det är molnfritt och den enorma snötäckta massan ser inte alls så enorm ut här uppifrån. Ett istäcke som krymper i en värld som också tycks krympa. Vi lämnade nyss Godthåb på Grönlands västsida och är snart över sundet mellan Grönland och Island.

Det går så obegripligt fort. Det är inte säkert att vi kan flyga ohämmat i framtiden, men på alla andra sätt dras vi tätare tillsammans, vi som delar den här planeten.

En afroamerikansk president. Under hela den kommande kampanjen och under den eventuella ämbetsperioden kommer han och hans familj att utsättas för dödlig risk. Större risk än någon annan president.

Jag träffade en gång den gamle krigshjälten från Kuwait, generalen och sedermera utrikesministern Colin Powell. Jag frågade honom varför han inte blev presidentkandidat. Han och såg kärleksfullt på sin fru och sa:

”Ask my wife.”

”It’s not worth it.” Hon sa det med det djupa allvaret hos någon som tänkt efter länge och väl och sen tänkt efter en gång till.

Men Michelle Obama tycker att det är värt det.

Dagens debattör

Björn Ulvaeus

63 år, Djursholm, kompositör och musiker.

Publisert: