ÅSIKT

Elise Claeson förstår inte vad jämställdhet innebär

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Gudrun Schyman (Fi): Det är inte jämställdhet som gör kvinnor sjuka – utan bristen på den

Jämställdheten är livsfarlig, skrev Elise Claeson i Aftonbladet tidigare i veckan.

Jasså? Och hur vet hon det? Vi har ju inte kommit dit ännu!

Är verkligen Elise Claeson så okunnig om själva jämställdhetsbegreppet eller varför stämmer hon annars in i den numera körliknande klappjakten på genusvetenskapen?

Jämställdhet är ingen åsikt, utan ett samhällspolitiskt mål som betyder att vi ska ha lika mycket makt att forma våra liv, oavsett om vi är kvinnor eller män. Definieringen av maktfrågan är central om vi ska kunna förstå de mekanismer, den normbildning, de mönster av makt, det vill säga de strukturer som i dag står i vägen. Att män som grupp har mer makt på kvinnors bekostnad är en sanning som är giltig globalt. Effekterna ser olika ut beroende var i världen vi sätter ner våra fötter. Men det är samma mönster och samma norm.

Elise Claeson skriver att ”ingen annanstans i världen jobbar så många småbarnsmammor som i Sverige”. Om man begränsar synfältet till vitt och västerländskt så kan det kanske stämma och vi ser ökande sjukskrivning, sömnmedel och självskador. Där är jag överens. Men det här är ju inte resultatet av en politik för jämställdhet! Det här är resultatet av avsaknaden av just den politiken.

Det är resultatet av en politik utan helhetsperspektiv, byggd på förlegade könsroller, med ett föräldraansvar knutet till kvinnan, som vi (kvinnor) nu förväntas leasa ut till bemanningsföretaget Rut så att vi alla kan jobba heltid och karriärkonkurrera med männen. De reformer som har sålts in som ”jämställdhetsreformer” har handlat om just detta. Full karriär mot ett samhälle fast förankrat i de gamla patriarkala föreställningarna om vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt.

Nu ska vi alla erövra den ”stora” världen, kvinna som man. Den ”lilla” världen – sociala relationer, vård, omsorg, barn, gamla, städ, tvätt, mat, service, kultur, utbildning – den överlåter vi till den konkurrensutsatta men samtidigt (!) skattefinansierade och skattesubventionerade marknaden.

Elin Claeson, det är inte jämställdheten som förnekar biologiska könsskillnader. Det är sjukvården. Den som utgått från mannen som norm, också rent fysiskt, med påföljd att kvinnors sjukdomar felbehandlas eller inte upptäcks alls.

Det är inte jämställdheten som kräver att kvinnor ska leva på mäns vis. Det är det fortsatt patriarkala samhället som inte släpper taget och som i symbios med den accelererande marknadsliberalismens dyrkan av individens valfrihet kraftfullt begränsar våra möjligheter att fullt ut vara människa. En konsekvens är att kvinnor subventionerar välfärden med både låg lön och sin hälsa. Det betyder att kvinnor får vara konjunkturella krockkuddar och att vi betalar en för samhället nödvändig arbetstidsförkortning ur egen ficka – och dessutom jobbar igen det med risk för vårt eget liv.

Vill vi ha jämställdhet behövs delat ansvar mellan kvinnor och män, både för försörjning och i föräldraskapet. Det kräver politiska reformer. Till exempel:

En lönerevision så kvinnodominerade branscher uppgraderas med målet lika lön för likvärdigt arbete.

Individualiserad föräldraförsäkring.

En generell arbetstidsförkortning där heltid definieras utifrån 30 timmars arbetsvecka, så vi hinner leva, inte bara arbeta.

En stadsplanering som ger bra bostäder till rimligt pris och med satsningar på kollektivtrafik och smidiga lösningar mellan bostad, social service och arbetsplatser.

Mycket behöver göras av många, både kvinnor och män, om vi ska nå målet jämställdhet. De som har mest makt har också störst ansvar. Det är innebörden av den feministiska analysen.

Gudrun Schyman

ARTIKELN HANDLAR OM