ÅSIKT

Ska det vara straffbart att skydda sina barn?

Debattören: Viktiga rättsprinciper slutar gälla i ärenden som rör vårdnad av barn

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Svea hovrätts beslut visar att vi behöver en haveriutredning – med barnens bästa som ledstjärna, skriver Maria Robsahm.

DEBATT. Svea hovrätts beslut fredags att ge en misshandelsdömd pappa ensam vårdnad och hela umgängesrätten bryter mot grundläggande rättsprinciper.

En av de centrala rättsprinciperna är att man är oskyldig till motsatsen är bevisad. En annan lika viktig är att ingen ska dömas ohörd. Den som blir anklagad har rätt att försvara sig konkret och specifikt. Allmänna utredningar räcker inte.

Men på ett område i Sverige gäller inte dessa principer. Det handlar om de ärenden som rör vårdnad och umgänge med barn.

Det handlar om två pojkar, 8 och 11 år, vars pappa år 2014 dömdes till tre månaders fängelse för att ha misshandlat dem. Mamman och pappan har haft gemensam vårdnad – pojkarna har bott hos sin mamma och pappan har haft umgängesrätt. Men enligt både mamman och socialtjänstens utredning har barnen under de fyra år som gått sen fängelsedomen själva uttryckt att de inte vill träffa sin pappa.

Svea hovrätt beslutar att ge pappan ensam vårdnad om pojkarna och att mamman inte ska få träffa sina barn alls.

Vi är många som har reagerat mycket starkt på detta. Vem lyssnar på barnen? Är det verkligen rimligt att på detta sätt straffa en mamma som fullgör sin första grundläggande plikt som förälder – nämligen att skydda sina barn från våld och övergrepp?

Att pappan är dömd för att ha misshandlat sina pojkar spelar ingen avgörande roll i Svea hovrätts beslut. Man förlitar sig på en familjerättsutredning där pappan, trots misshandelsdomen, ”inte anses utgöra någon risk för pojkarna – utan anses vara den som bäst kan tillgodose en kontakt med båda föräldrarna”.

Och på tingsrättens åsikt att ”mamman inte hade levt upp till sitt ansvar som vårdnadshavare och boendeförälder – eftersom något umgänge mellan pappan och barnen fortfarande inte hade kommit till stånd trots starka uppmaningar i den förra vårdnadsprocessen”.

Däremot fäster man ingen vikt vid att Socialtjänstens utredning bekräftar det mamman berättar – att pojkarna inte vill träffa sin pappa. I Svea hovrätts dom avfärdas detta på följande vis:

”Barnen har dock ännu inte uppnått sådan ålder och mognad att deras vilja kan tillmätas en avgörande betydelse i frågan”, skriver hovrätten i domen.

Eftersom Svea hovrätt inte tillmäter barnens åsikter någon som helst betydelse så lägger de hela ansvaret för att barnen inte vill träffa sin pappa på mamman.

Kärnan i alltihop handlar nämligen om det "brott" som dominerar i dessa ärenden – ”umgängessabotage”.

Det är ett ”brott” som inte finns reglerat i Brottsbalken eller någon annan förordning, men trots det har en mycket specifik påföljd. Så här skriver Svea Hovrätt i domen:

”Det är mycket allvarligt att mamman aktivt motarbetar relationen mellan barnen och deras pappa - och detta gör att pappan ska få ensam vårdnad, trots den stora förändring det innebär för barnen".

Mamman är alltså inte formellt anklagad för nånting – ingen officiell misstanke har lagts fram, inget åtal har väckts – vilket inte är möjligt eftersom umgängessabotage inte är en brottsrubricering. Men i denna juridiska gråzon anklagas och fälls mamman för att ”aktivt ha motarbetat relationen mellan barnen och deras pappa”.

Fick hon någon möjlighet att besvara denna konkreta anklagelse? Nej.

Ansågs hon vara oskyldig till motsatsen bevisats? Nej.

Svea hovrätt anser det bara klarlagt att hon har ”aktivt motarbetat relationen mellan barnen och deras pappa”.

Något konkret och specifikt försvar mot denna anklagelse tilläts inte.

Observera – att det finns utredningar av olika slag som kan bemötas och kritiseras förändrar inte det grundläggande faktum att vi här har att göra med en juridisk gråzon med oanade konsekvenser för den som drabbas. 

Det handlar om misstankar och anklagelser som leder till domar och påföljder utan att grundläggande rättsprinciper efterlevs.

Min åsikt är att vi behöver en haveriutredning – med barnens bästa som ledstjärna. En utredning som tar fasta på att ingen förälder någonsin ska behöva tvingas välja mellan det absoluta budet att skydda sina barn och risken att förlora dessa barn.

En utredning vars första princip måste vara barns säkerhet och trygghet.


Maria Robsahm, debattör och journalist 


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Läs hela debatten här:

ARTIKELN HANDLAR OM