ÅSIKT

Hjälp personalen – våra barn far illa

Debattören: Situationen i förskolan med stress och utbrändhet bland pedagogerna är ohållbar

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: Johnér/Max Brouwers
Mamman och frilansjournalisten Ida Therén skriver om stressen i förskolan som knäcker både barn och personal: ”Föräldrar, skattebetalare. Höj era röster. Förändringen måste ske nu.”
DEBATT

DEBATT. Det går inte en dag utan att min treåring protesterar. Hon vill inte gå till förskolan. ”Det är för stimmigt”.

Vad är det att vara trygg. Att någon hör en, ser en.

Vi får vår grundläggande trygghet, under första åren i livet.

De flesta förskolorna kan inte erbjuda det.

Medan Skolverket påstår att barngrupperna aldrig varit så små, suckar pedagoger ute i verklighetens Sverige. Skolverkets siffror kommer från kommunerna, som verkar kreativa när de bedömer vad som är en barngrupp.

I verkligheten vittnar många, överallt om samma sak: för stora barngrupper. För få pedagoger, särskilt utbildade. För små lokaler.

Framför allt är det inte jämställt. På vissa förskolor är det bara några få barn i en grupp. På andra över 20.

År efter år finansierar vi skattebetalare lärarutbildningar. Det examineras peppade och smarta förskollärare. Det går några år, sen byter många karriär. Blir specialpedagoger, lågstadielärare, eller något helt annat. Varför?

På interna grupper på nätet läser jag gång på gång samma sak: situationen i förskolan är ohållbar. Stressen, det dåliga samvetet. Otillräckligheten.

De som arbetat 10–30 år inom förskolan anser att situationen har förvärrats, bara de senaste åren.

Kvar blir vikarier, som kommer och går. Långsiktigheten i verksamheten försvinner. Politikernas fantasivärld med pedagogisk verksamhet, blir ofta till barnpassning, en verksamhet med konstgjord andning.

Tidningarna skriver, dag efter dag, om bristen på förskollärare. Men sanningen är: det finns gott om utbildade förskollärare. De har bara gett upp om förskolan. Slutat, för att inte gå under av stress, frustration. Besvikelse.

Förskolepersonal är sjukskrivna mer än någon annan grupp. Det handlar inte bara om förkylningar. Stora barngrupper i allt för små lokaler. Alldeles för mycket att göra. En ständig känsla av att inte räcka till.

Hög ljudvolym, stressig miljö. Inget stöd för barn med särskilda behov. Ingen plats för vila. Vad gör det med människor? Långtidssjukskivning för stress. Tinnitus. Utbrändhet.

Och vad händer med barnen? Tänk dig själv en vanlig dag för en ettåring. De vaknar, ska iväg till förskolan – ofta under stressade former. Skynda, skynda, kom igen. De kommer till en miljö där minst en pedagog är sjukskriven. Har de tur lyckas förskolan hitta en vikarie – där det är kronisk brist – som barnet knappt vet namnet på.

De tillbringar dagen med 18 andra ettåringar, som vill ha uppmärksamhet från samma stressade tre, om du har tur: fyra pedagoger. Så stressa hem, sov och börja om igen.

Hur skulle du må?

Eller, tänk själv att vara ansvarig för sex ettåringar. En hel dag, ofta utan rast. En gråter, en måste byta blöja. En vill läsa bok. En ständig känsla av att man bara precis hinner få det att fungera, men aldrig kan erbjuda mer. Det där pedagogiska, stimulerande. Det man verkligen brinner för. När finns det tid för det, mitt bland toabesök och dammtorkning? Det är verklighet för de flesta förskolepedagoger idag.

Tror du mig inte, se Förskoleupprorets sidor i sociala medier för vittnesmål från tiotusen anställda inom förskolan. Där ser du verkligheten, bortom politikernas fantasivärld.

Det finns en tystnadskultur inom förskolan. Man vill inte oroa föräldrarna. Få dåliga omdömen i enkäterna. Ingen vill få dåligt rykte.

Samtidigt sliter pedagogerna ut sig, blir sjukskrivna, utmattade. Vad kostar det för samhället, att en människa inte kan arbeta på flera år? Kanske får men för livet. Krossade drömmar om att hjälpa barn till en bra start i livet.

Vad gör det med barnen? Att man måste skrika högt för att bli sedd och hörd. Stressen, år efter år. Tills de blir tonåringar och deras gnäll och ”trots” blir till stora protester.

Vi ser en enorm ökning av olika diagnoser hos unga. Autism, anorexia, ADHD. Visst, vissa saker är medfödda. Men vad ger vi barnen för möjlighet att utvecklas optimalt utifrån sina förutsättningar?

Unga som mår dåligt blir utåtagerande och stökiga, eller vänder känslorna inåt. Lider av ätstörningar, ångest. Ofta sägs det om dem, att de ”bara vill ha uppmärksamhet”. Men vad är det för fel på att vilja ha uppmärksamhet?

Är det inte det som det är, att vara människa. Att vilja bli sedd. Det mest grundläggande av allt.

Jag försöker inte ge föräldrar dåligt samvete för att de använder förskolan. Den skulle kunna vara väldigt bra.

Det är det som är den stora sorgen. Att den skulle kunna vara så mycket bättre. Det finns en massa möjligheter. Sätt in mer personal som kan sköta arbetet omkring så att pedagogerna kan fokusera på sina jobb. Ta in fler nyanlända som resurser. Det behövs inga stora språkkunskaper för att duka, ge ett ledset barn ett leende eller plocka undan leksaker. Stötta en som har det svårt.

Skapa ett vettigare vikariepoolsystem. Avsätt mer tid för pedagoger att sköta planering. Minska dokumentations-hetsen. Ta bort karensdagen för förskolepersonal som ständigt omges av sjuka barn. Sätt en övre gräns, för hur många om får vara i en barngrupp.

Kort sagt. Se till att förskolan har möjlighet att följa de fina orden i skolplanen. Det gör den inte i dag.

Pengar som investeras i förskolan kommer tillbaka, snabbt: Harmoniska barn klarar grundskolan bättre. Det i sin tur minskar risken för utanförskap och kriminalitet.

Vi sparar också pengar till Försäkringskassan, för sjukskrivningar. Vi slipper slösa bort skattepengar som finansierar utbildningar, där de examinerade slutar jobbet efter bara några år.

Listan kan göras lång. Till och med de mest högervridna politikerna borde tänka på det här.

Att satsa på förskolan är inte bara en förutsättning för att Sverige ska fortsätta vara på topp, i en rad områden. Det är en fråga om livskvalitet.

Föräldrar, skattebetalare. Höj era röster. Förändringen måste ske nu.

Bomben är nära att brisera, om det inte redan har hänt.


Ida Therén


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

ARTIKELN HANDLAR OM

Stress

Barnomsorg