ÅSIKT

Brutalt uppvaknande möter barnen i skolan

Foto: En Förlorad vän I dag är första skoldagen efter katastrofen i Asien vilket innebär att många elever möts av tomma bänkar i klassrummen.
DEBATT

Krishanterare från Bris (Barnens rätt i samhället) har varit på plats i katastrofområdena i Thailand och träffat drabbade barnfamiljer.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

– Den avsaknad av förståelse som de har upplevt från svenska myndigheter gör att bearbetningsprocesserna i många fall kommer att bli extra svåra för de barn som överlevt, skriver Göran Harnesk, generalsekreterare, och Gunnar Sandelin, presschef.

En grupp flickor ringer till Barnens hjälptelefon och är oroliga över en kompis som försvunnit, en flicka som är hos sin faster, har inte fått reda på vad som hänt hennes mamma, några andra barn ringer bara för att de känner ångest för att dö, en pojke berättar att grannarna kommit hem utan minsta barnet och ett annat samtal handlar om en hel familj som tycks ha utraderats.

Andra barn väljer att skriva till vår mejl i stället för att prata om hur de mår: en 10-årig flicka har fått åka hem själv och plågas av minnena av alla uppsvällda lik på stranden, en pojke berättar om hur hans mamma slets i väg av havet framför hans ögon, andra berättar om att de bara sitter och gråter och att det är mer bråk hemma än vanligt nu.

Listan på exempel skulle kunna göras längre, men tecknen finns redan på vad som kommer att fortsätta lång tid framöver.

Inför skolstarten i dag har Bris haft ett femtiotal kontakter med barn och ungdomar som direkt eller indirekt drabbats av katastrofen i Sydostasien. Men vi vet att det bara är början: nu kommer ett brutalt uppvaknande när skolbänkar står tomma i klassrum, kompisar som funnits innan jullovet kommer att vara borta för alltid. Katastrofens konsekvenser kommer att sjunka in i barns och ungdomars medvetande och en lång process av både chock och sorg kommer att ta sin början.

Bris erfarenheter från större olyckor, trauman och katastrofer som våra ministermord, Estonia och 11 september är att det är uthållighet och lyhördhet som gäller i bemötandet av barn som ska berätta om sina upplevelser. Det tar ofta ett tag innan de hör av sig till oss; det kan handla om flera veckor eller ibland ännu längre tid innan de lyfter på en telefon eller skriver.

I första hand är det nu det naturliga nätverket som de allra flesta vänder sig till. Föräldrar, släktingar, andra vuxna som inger förtroende, kompisar och syskon är barnets första samtalspartner. Men i längden, och för vissa barn omedelbart, kommer det att krävas mer resurser för att kunna komma till rätta med allt från oro till psykiska trauman.

Vuxna ringer oss nu och frågar: Hur ska vi tala med barnen?

Bris har funnits sedan 1971 och den samtalsmetodik som vi utvecklat har barnen själva givit oss genom åren. En grundförutsättning för att vi vuxna överhuvudtaget ska kunna stödja barn i svåra situationer är att vi inte för över vår egen oro, vilket inte är lätt när det handlar om en händelse där alla påverkar varandra. Barn är känsliga för hur vi tar emot deras signaler om hjälp och ofta låter barnen de vuxna sörja först innan deras egen sorg får utrymme.

Det är därför särskilt viktigt att nu vara uppmärksam på att barnen ges möjlighet att själva få formulera sina tankar och känslor.

Lyhördhet och tålamod från oss vuxna innebär att kunna lyssna, bekräfta och hålla tillbaks egen oro. Att undvika

ledande frågor är också något som vi alltid strävar efter. Ett aktivt lyssnande kan vara tidskrävande, men vår erfarenhet är att när allt i livet vänds uppoch- ned måste barnen få komma till oss på sina egna villkor.

Vår samtalsmetodik är stödjande och därför egentligen inte psykoterapeutisk; de barn som har djupare psykiska skador kommer vi att hänvisa vidare till barnpsykiatrin, men för många kan det räcka långt med att få tala med en vuxen som verkligen bryr sig.

På plats under en tid som krishanterare i Thailand har Bris generalsekreterare och samordnare av stödverksamheten fått erfara vilken förtvivlan och frust-ration som de drabbade barnfamiljerna befinner sig i. Den avsaknad av förståelse som de har upplevt från svenska myndigheter gör att bearbetningsprocesserna i många fall kommer att bli extra svåra för de barn som överlevt.

Bris kommer därför att anlita expertis för att starta upp samtalsgrupper för barn för att på så sätt föra vidare vår erfarenhet från katastrofområdet.

Från frivilligorganisationernas sida har vi haft samordningsmöten så att vi ska kunna koordinera våra resurser och stödja varandra.

Barnrätts- och andra hjälporganisationer är i dag mer än komplement till myndigheterna, där senkommen information om antalet saknade har försvårat förberedelserna för det kommunala krismottagandet.

Men det engagemang och den vilja som finns från både allmänhet, professionella och den ideella sektorn pekar ändå på att det finns goda förutsättningar för att barnen inte ska glömmas bort i detta nationella trauma.

Göran Harnesk (Generalsekreterare), Gunnar Sandelin (Presschef Bris)