ÅSIKT

Därför är svensk vård både dyr och ineffektiv

Läkare: Små sjukhus äter upp alla ekonomiska resurser

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: TT
Att förändra sjukhusstrukturen blir mycket svårt och att lägga ner ett mindre sjukhus som inte har förutsättningar att klara moderna kvalitetskrav blir i praktiken omöjligt, skriver Björn Diamant, pensionerad allmänläkare.
DEBATT

DEBATT. I en debattartikel i Aftonbladet skriver Anders Lönnberg, en erfaren sjukvårdspolitiker (S), om den politiska styrningen av sjukvården. Han påpekar att sjukvårdspolitiska beslut på såväl nationell som regional nivå ofta fattas, utan att någon positiv effekt på de problem man vill hantera kunnat konstateras. Han beskriver hur sjukvårdens produktion stadigt minskar trots att den fått allt större ekonomiska resurser.

Lönnbergs problembeskrivning är riktig och han efterlyser i slutet av sin artikel en diskussion om vilka strukturreformer som behövs i svensk sjukvård.

Som utgångspunkt kan vi vid en jämförelse med andra västländer konstatera att Sverige skiljer ut sig tydligt i ett avseende, andelen av allmänläkare av den samlade svenska läkarkåren utgör cirka 16 till 18 procent jämfört med cirka 30 till 40 procent i jämförbara länder. Den svenska sjukvårdens organisation kan sägas vara baktung med ett stort antal sjukhusspecialister och en alltför liten andel primärvård.

Orsakerna till detta förhållande är många och delvis historiskt betingade och det skulle föra för långt att gå in på dessa i detta sammanhang.

Låt mig bara konstatera att det gjorts ett stort antal studier som visar att sjukvård organiserad på detta sätt blir dyr och ineffektiv. Denna kunskap finns hos de flesta sjukvårdspolitiker och administratörer, liksom hos de som arbetar på sjukvårdens verkstadsgolv.

I Hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf anges att i Sverige ska vi ha en sjukvård där alla har samma rätt till sjukvård utifrån sina behov oavsett sociala, ekonomiska eller geografiska bakgrundsfaktorer. Det finns många rapporter som visar på att denna ambition inte uppfylls.

Den sociala och ekonomiska ojämlikheten förstärks av att sjukvården styrs lokalt, utbudet varierar beroende på vilket landsting/region man bor i. Den som har gott om pengar kan med egna medel finansiera vård i en region med ett större och bättre utbud än vad hemmaregionen vill erbjuda.

Varför består då dessa missförhållanden som leder till en dyr, ineffektiv och ojämlik sjukvård?

Jag tror att en av orsakerna till såväl obalansen mellan primärvård och sjukhusvård som den geografiska obalansen är att vi i egentlig mening inte har en nationell sjukvårdspolitik i Sverige. De enskilda regionerna har egen beskattningsrätt och väljs i lokala val. Regionerna styr sjukvårdpolitiken och perspektiven blir ofta snävt lokala.

Den regionpolitiker eller det parti som försöker genomföra strukturella förändringar i sitt fögderi, riskerar att straffas hårt av väljare och debatten präglas allt för ofta av vad som kan kallas för byapolitik och populism. Att exempelvis lägga ner en förlossningsavdelning på ett mindre sjukhus med mycket litet patientunderlag leder ofta till stor turbulens och helt andra aspekter än kvalitet, patientsäkerhet och kostnadseffektivitet kommer att väga tungt.

Att förändra sjukhusstrukturen blir mycket svårt och att lägga ner ett mindre sjukhus som inte har förutsättningar att klara moderna kvalitetskrav blir i praktiken omöjligt. Följden blir också att en välbehövlig satsning på primärvården uteblir, eftersom den omoderna sjukhusstrukturen äter upp alla ekonomiska resurser.


Björn Diamant, pensionerad allmänläkare, ordförande i Svensk Förening för Allmänmedicin 1995 till 1999.


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

ARTIKELN HANDLAR OM