Debatt

Synen på kvinnliga komiker inte rolig

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT

Komikern Amanda Lindholm: Handlar om att skapa klimat där kvinnor kan göra ett bra jobb

”Det behövs fler tjejer som är bra, som inte behöver kvoteras in.” Så säger Mårten Andersson, ägaren av Sveriges kanske mest kända standup-klubb, RAW, i en intervju i podcasten ”Värvet”. Han menar att de försöker boka så många kvinnliga komiker som de bara kan. En Twitterdiskussion senare har han klargjort att han bokar det han – inte publiken - vill se. Det är RAW:s framgångskoncept.

För någon månad sedan uppmärksammades en standup-klubbarrangör som ”råkade” skriva ”plus kvinna” på sin affisch. Stand up-Sverige har ett representationsproblem. Det kan de flesta skriva under på. Det är oerhört få kvinnliga komiker på scenerna.

Mårten Andersson kan upplevas som ett komiskt geni när han säger att det är tjejerna som måste bli bättre, så att de inte behöver kvoteras in, men han är långt ifrån ensam om den föreställningen. En annan av Sveriges stand up-klubb-giganter, Norra Brunn, hade mellan den 10 och 29 april 44 uppträdande komiker, varav två var kvinnor.

Det handlar inte om enstaka exempel utan om en hel kultur som vägrar kännas vid de här problemen som fortfarande lever och frodas. Standup-Sverige är kanske den enda konstformen där folk på största allvar fortfarande hävdar att ”jamen då får väl tjejerna ta för sig lite mer”. Det är ett väldigt lätt sätt att försvara sig; ”den här branschen fungerar så, man måste ta för sig. Den som inte gör det kommer ingenstans”. Därmed har man också avskrivit sig allt ansvar. Man har sagt att den bristande kvinnliga representationen inte handlar om strukturer – alla behandlas lika bara de kämpar lika hårt. Det hade ju varit vettigt. Om det hade varit sant.

”Ett skämt är ett skämt är ett skämt” var det en manlig komiker som sa till mig för ett tag sedan. Han menade att ett skämt är universellt – antingen är det roligt eller så är det inte det. Antingen skrattar alla eller skrattar ingen. Och det är ju väldigt lätt att tro att det finns ett skrattfacit, eftersom stand up-Sverige i det mesta utgörs av en läskigt homogen grupp: män med hyfsat lika bakgrund och referensram, som driver klubbar där de bokar andra män som drar samma typer av skämt. Där lever föreställningen vidare om att det är de som har svaret. De som inte är roliga enligt dem är helt enkelt inte kul nog. Någonstans.

Det finns dock undantag, bland andra klubben Oslipat, som har regelbundna arrangemang för fulla hus i fyra olika städer. Den har en uttalad jämställdhetspolicy och verkar aldrig ha svårt att hitta grymma komiker som är annat än män. Ett av bevisen på att stand up-publiken faktiskt verkar ha betydligt bredare smak än Mårten Andersson.

Det finns en föreställning om att så länge komiken sätts i första rummet så sker allt organiskt – då rämnar alla strukturer och kvar finns stand up comedy, ren, pur och obestridlig. Det handlar inte om att det finns några enstaka personer som uttalar sig extremt klantigt i frågan, utan om en ingrodd föreställning som genomsyrar hela branschen och medför ett väldigt sunkigt klimat. Det är alltså inte bara Mårten Andersson som har en något underlig inställning till kvinnlig representation, utan majoriteten av maktpersonerna i komikersverige verkar tänka som han – och vi får det bevisat gång på gång. Det handlar inte bara om att räkna huvuden, utan om att skapa ett klimat där kvinnor kan få chansen att göra ett bra jobb.

Svensk stand up comedy kan inte fortsätta vara ett undantag. Det är ingen skyddad värld som står fri från resten av samhället. Det här har för länge sedan passerat stadiet där det var skrattretande.

Amanda Lindholm

Publisert:

Aftonbladet

/

Debatt