Kawa Zolfagary: Vill du fira midsommar med en invandrare?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT

Den svenska vardagsrasismen leder till att flyktingar och invandrare inte får en ärlig chans

"De stjäl mycket från tvättstugorna." "Hur vet du det?" "Jag bor ju på samma område." "Hur vet du att det är dem?" "Det är ju det vi inte vet. Men det påstår ju det de flesta" "Vilka påstår det?" "Grannarna."

Gårdagens Uppdrag Granskning visar hur berättelserna sprider sig som ett gift i dricksvattnet i Landsbro där cirka trettio asylsökande ska flytta in. Redan innan de anlänt är det fastslaget att de begår brott. En källa krävs inte, alla vet att det är sådana asylsökandena är, det har de hört.

Under Migrationsverket informationsmöte så pekar en ung man återigen ut de asylsökande som kriminella. De övriga i rummet applåderar. Det visar sig senare att den unga mannen har kopplingar till en högerextrem organisation och delar ut en öppet främlingsfientlig tidning utanför mötet. Det leder dock inte till att man börjar ifrågasätta påståendena utan istället sprids rykten av allt fler i orten.

Trots att allt kan motbevisas: polisen visar att det inte finns någon ökning av brottslighet i orter med asylboenden, inga särskilda brott går att koppla till dem och i Landsbro där flyktingarna sägs stjäla och snatta har inga anmälningar kommit in. Istället framgår det att de asylsökande är en resurs för kommunen och de bland annat har skapat ökade arbetstillfällen. En sanning långt ifrån de främlingsfientliga rykten som sprids.

Den svenska vardagsrasismen tränger ut allt vett och leder till att flyktingar som överlevt folkmord och misär möts av hårda blickar och kalla hjärtan. Politiker försöker vinna poäng genom att ställa hårdare krav på flyktingarna men nämner inte ett ord om att vi svenskar också bär ett ansvar. Vår vardagsrasism försvårar integrationen och leder till ett slutet samhälle. Det är en ond cirkel som slutar i exakt det som många flyktingar har lämnat sina länder för att komma undan.

Det vore skönt att kunna skylla detta på Landsbro. Kanske är det just något i denna ort som gått snett? Kanske är man öppnare i grannbyn? Men allt tyder på att andan i Landsbro genomsyrar stora delar av samhället och kostar Sverige otroligt mycket. I senaste avsnittet av Konflikt i P1 belyste man Sveriges attityd mot somaliska invandrare, en grupp som blivit kända som lysande entreprenörer i Storbritannien och USA, men i Sverige möts av misstro och förakt – inte bara i Forserum.

Men det finns en liten strimma ljus i Landsbro. Några sansade människor bjuder in och firar midsommar tillsammans med de asylsökande. Ett par andra tycker det är givande att de i Landsbro får kontakt med invandrare som de annars inte får.

Det är nyckeln. För att integrationen ska lyckas så måste vi börja ställa högre krav på oss själva. Den svenska vardagsrasismen leder till att flyktingar och invandrare inte får en ärlig chans. För att bryta den krävs inte ens att du firar din midsommar med någon du inte känner, men det krävs något så enkelt som att du vågar inleda ett samtal.

Rasismen är en fästing på den svenska folksjälen. Det är inte flyktingarnas fel att rasismen mot dem existerar, det är svenskarnas. Det är också vårt ansvar att bekämpa den. Vi gör det genom att vara riktiga svenskar, som hälsar och ser människor i ögonen – och vågar fråga något innan vi låter fördomen svara.

Kawa Zolfagary

Publisert: