ÅSIKT

Diskriminerade är rättslösa i Sverige

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Expo: Ny rapport visar på stora brister i rättsskyddet för minoritetssvenskar

Foto: Foto: LOTTE FERNVALL
Antisemitiskt klotter på en Stockholmsskola. Det finns en vardag där rasism är ständigt närvarande för många svenskar, skriver debattörerna.

Sveriges lagstiftning mot diskriminering är ett luftslott. Vi har ett abdikerat rättsskydd där rättigheter ofta bara finns på pappret. Det visar en ny rapport av Stiftelsen Expo baserad på minoritetssvenskars upplevelser av hatbrott, diskriminering och möjligheter till upprättelse.

Den senaste tidens rasistiska attacker chockerar. Flyktingförläggningar står i brand medan församlingar skändas och hotas. Svenskar som avviker från normen för hur en svensk ”ser ut”, vittnar om en ökad otrygghet och rädsla - något som förstärktes av det rasistiska terrordådet i Trollhättan.

Men det mesta hatet tar sig inte uttryck genom spektakulära våldsdåd. Det finns en vardag där rasism är ständigt närvarande för många svenskar. En av de intervjuade i rapporten ”Stängda dörrar” berättar hur han som jude är uppvuxen med poliseskorter och polisskydd. En annan intervjuad påpekar hur hon ofta uppmanas att ”åka tillbaka till Afrika”. En tredje med romsk tillhörighet berättar varför personen aldrig skulle anmäla diskriminering till DO eller hatbrott till polisen, med hänvisning till polisens register över romer som avslöjades 2013:

”Antingen har myndigheterna redan koll på en, och i annat fall finns ingen anledning att berätta att man är resande. Det skulle jag aldrig utsätta min familj för.”

De intervjuade målar upp en bild av vardaglig utsatthet som är spretig, men visar samtidigt på tydliga mönster. Vissa saker kräver akuta förändringsåtgärder.

Många tror av naturliga skäl att den som blir diskriminerad kan anmäla och få sin sak prövad i domstol. Men anmälningar till DO leder sällan till rättslig prövning.

Myndigheten fokuserar snarare på fall som kan skapa praxis. Anmälningar som inte leder någonvart skapar misstroende mot statens möjlighet att ge människor upprättelse.

Därför bör civila aktörer som landets antidiskrimineringsbyråer få mer resurser att driva mål. I nuläget är ofta pengar ur egen ficka den enda möjligheten att finansiera en domstolprocess.

Skolan behöver bli bättre på att hantera rasistiska yttringar och på att kritiskt granska läromedel.

Intervjupersoner i rapporten berättar om stereotypa bilder och fördomsfulla påståenden om dem under själva undervisningen. Flera lärare vi pratat med har av skolledningen uppmanats att inte vara öppna med sin religiösa identitet. Detta för att inte riskera att stöta sig med elever eller föräldrar.

Också Sveriges hatbrottsarbete är kantat av hinder. Polisens bristande förmåga att identifiera ett hatbrottsmotiv vid en anmälan måste åtgärdas.

Det saknas helt enkelt kunskap om hatbrott hos en del poliser. Förtroendet mellan polis och många svenskar med minoritetstillhörighet är väldigt skör. Flera av rapportens intervjupersoner vittnar om en stark ovilja att kontakta polisen och rädsla för att utsättas för kränkningar. Inte minst efter avslöjandet om Skånepolisens register över romer och deras familjer. En första förtroendeskapande åtgärd är att utkräva ansvar för registret.

Detta är några av de problemområden som framkommer i rapporten och som utgör hinder för att alla till fullo ska vara en del av samhället på samma villkor.

Maria-Pia Cabero

Sara Duarte

ARTIKELN HANDLAR OM

Expo