Barn i förorten dör – men vem bryr sig?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Socialsekreterare: Jag släcker bara bränder – som tänds upp på nytt

Foto: Foto: PER-OLOF SÄNNÅS
Polisen undersöker ännu en brottsplats efter en skjutning. Normer och gränser i förorterna har förflyttats mycket längre än vad de flesta kan, eller vill, förstå, skriver debattören.
Foto: Tomlin Production

DEBATT. Nyligen sköts en 15-åring ner på en gata i Akalla i Stockholm. Mest några vanliga nyhetsnotiser. Det senaste året har det varit fullt av sådana notiser.  Marley, 19, Aiman, 20. En 16-åring dödades vid en mack i Bromma i somras, två dagar efter en 19-åring i Bromsten.  De är offer, och mer eller mindre barn.  De är någons bror, vän, elev och son, som alla, inte bara föräldrarna, har ett ansvar för.

Men vem bryr sig om barn i förorten?

Som socialsekreterare för barn och unga i en grannkommun till Stockholm möter jag många av dessa ungdomar och deras familjer dagligen.  Vanliga ungdomar som berättar om sina drömmar att bli snickare, flygingenjör, polis, stylist, advokat, att ha en familj och hus, men i praktiken redan har gett upp. 

I deras närmiljö har normer och gränser förflyttats mycket längre än vad de flesta kan, eller vill, förstå. Vapen och droger syns och finns tillgängligt överallt.

Vad tror du det skulle göra med dig? Om alla i din omgivning pratar på ett visst sätt, beter sig på ett visst sätt? Skulle du stå emot när din barndomskompis ber om hjälp? Skulle du göra ”rätt” när de enda som ger dig positiv uppmärksamhet och som fattar hur du känner är de äldre kriminella som verkar ha pengar? Skulle du våga gå till polisen när du har fått en pistol mot huvudet och riskera din familj?

Våldet har med åren eskalerat från stök och kniv till pistol, granater och automatvapen. Polis och socialtjänst larmar. Svenska hiphopartister har rappat om det i tjugo år. Men ändå möts det med tystnad. I stället flyttar viktiga samhällsfunktioner och budgetar dras ner.

Där jag jobbar har antal orosanmälningar och ansökningar ökat med 42 procent sedan 2009. Detta innebär att antal ärenden/barn ökat från 5 per handläggare till 14. Antalet tjänster står nämligen nästan kvar på samma. Eftersom arbetsbelastningen är tung är det många sjukskrivningar och en konstant underbemanning, och svårt att rekrytera nya som vet om förutsättningarna.

I praktiken har därmed handläggarna ännu fler ärenden. Jag släcker bara bränder. Som tänds upp på nytt. De ungdomar som kommer hamna där till slut men ännu inte är där finns det inte tid för. Samhällets sista skyddsnät har enorma hål.

Men det krävs också mer än resurser till samhällsinstitutioner. Det krävs ett slut på rasismen och den ekonomiska ojämlikheten som förblöder samhället inifrån. 

Vad leder pengar till idrottsaktiviteter om familjer inte har råd med medlemsavgifter? Vad innebär pengar till sjukvård när den psykiska ohälsan fortsätter för att föräldrarna inte får arbete på grund av deras namn och utseende? Hur effektiva blir resultatet av fler lärare om barn på sin fritid blir attackerade av en rasistisk lynchmobb eller stoppas av polisen fast du inte gjort något? Och om resurser finns, hur ska barnen bemötas för att förtroende ska skapas?

Det måste finnas tjänstemän som kan dessa barns språk, som kan förstå vad de möter varje dag. Mina kollegor är de mest engagerade människorna jag har träffat, de brinner för dessa ungdomar. Men överallt i samhället behövs det många fler tjänstemän med olika bakgrunder och mer kunskap kring samhällets och egna fördomar och begränsningar.

På ett kommunutskott sitter en 17-årig pojke. Han är där för att bestrida en LVU-ansökan, som är uppe på bordet i väntan på en rättegång för att han begått två grova butiksrån. En i nämnden frågar pojken, att han förstår väl att det måste bli konsekvenser av det han gjort? Han tittar på hen som om hen är konstig: ”Det förstår jag väl, jag är beredd att ta mitt straff. Men jag vill efter det kunna starta ett nytt liv, komma ut med en utbildning, kunna skaffa mig ett jobb. För det är svårt att stå emot och säga nej”. Hans ord möts av tystnad.

Marimba Roney