ÅSIKT

”Jag hälsar bögarna med vänsten”

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Charlotta von Zweigbergk: ”Detta att alltid vara fel får mig att förstå en liten del av de homosexuellas situation”

Foto: Bara vara Tänk att få bli accepterad som den man är, vänsterhänt såväl som homosexuell.

Fumligt drar jag visakortet i apparaten. Byter hand när jag trycker koden. Det blir en onödigt klumpig manöver, plånboken byter hand.

Det får mig att tänka på pridefestivalen.

En tiondel av befolkningen är homosexuell, en tiondel är vänsterhänt. En del är båda delarna och andra är dubbelhänta eller bisexuella.

När jag går genom tunnelbanespärren tar jag självklart fram SL-kortet med vänsterhand, byter till höger för att lite småfibbligt dra det med den hand som anses vara rätt. Det går något trögare för mig och ofta får jag dra två gånger. Naturligtvis är det en petitess, men det handlar om den ständiga påminnelsen om att inte vara som det är menat, att inte följa den uppgjorda mallen av idealet, att inte höra till normen.

Ändå är en tiondel rätt många. Nästan en miljon i Sverige svär över felvända redskap. En tiondel som får diskborstkroken att alltid fastna i armbandet eftersom den är vänd för högerhanden, som klipper som en femåring för att saxen är gjord för fel hand, som inte ser markeringarna i decilitermåttet.

Vänsterhänt är något man bara är. Homosexuell är också något man bara är. Det är inte intressant att ”lära om”, det går att lära sig göra som förväntat men man blir ändå aldrig annorlunda. Det finns inget lidande i att vara vänsterhänt, det finns bara en irritation som uppstår i kontakten med samhälle och omgivning.

Tänk att få se en enda manual där bilden visar hur man gör, hur man håller eller hur man sätter ihop något om man är vänsterhänt?
En tiondel av befolk-

ningen är homo-

sexuell, en tiondel är vänster-

hänt.

En skiss där någon håller insexnyckeln eller virknålen i vänsterhand? Det skulle inte bara bli så mycket lättare, det skulle fylla mig med en liten glädje – ett accepterande i att jag och de min grupp faktiskt finns, det skulle kännas bli ett erkännande som ger oss berättigande. Det är en småsak, jag vet, men det vore roligt om det hände bara en enda gång?

Det här får mig att förstå ett uns av den frustration hbt-personer upplever, det där att alltid alltid se folk av ”rätt kön” kyssa varandra ute, på bio, i reklamen och litteraturen. De ständiga påminnelserna, säkert flera i timmen i vårt mediakletiga samhälle. Nu kanske något tjoar att: ”men jag vet en film, en bok?” och ja, jag vet att det finns affärer för vänsterhänta, det är inte det. Det är den kompakta erinran om att vara FEL. Att vara specialfall, att kraftigt avvika, att vara en ointressant minoritet trots att man alltså är en lika stor grupp som landets barn under tio år.
Jag ska skicka alla bögar en

extra tanke varje gång jag vänder limpan för att kunna skära den vid frukost-

buffén.

Kanske låter jämförelsen ironisk, de som är homosexuella har ju förskjutits, misshandlats, hånats och till och med dödats för sin läggning, något som förmodligen aldrig drabbat någon som bara använt fel hand.

Men bortsett från att många äldre kan berätta om hur de fått stryk, eller på annat sätt varit med om traumatiska metoder för att lära sig använda rätta handen, och att det finns undersökningar som visat på att vänsterhänta dör tidigare och lättare drabbas av olyckor, är det här ingen jämförelse i lidande. Det är inte det som är min poäng.

Det handlar om att jag begriper hur underbart det måste vara att få vara som andra, om så bara för en fjuttig vecka. Att det beteende som alltid är självklart för en själv, en del av en själv, plötsligt är norm.

Jag ska skicka alla bögar en extra tanke varje gång jag vänder limpan för att kunna skära den vid frukostbuffén. Och jag ska tänka varmt på alla flator varje gång jag tar kvitto och kort med fel hand vid uttagsautomaten. Jag ska nynna ”vi är många, vi är en tiondel? ” nästa gång jag lånar en dator där musen är anpassad för högerhänta. Och jag är inte det minsta ironisk.

Jag har förståelse för utanförskapets vardagliga trötthet, även om vänsterhäntas besvär kan tyckas fjuttiga i jämförelse . Jag hälsar alla ”prajdar” med vänsterhanden, och ger en rak vänster till den som inget begriper.

Dagens debattör

Vi är lika många som de homosexuella eller alla barn i Sverige under tio år. Vi passar inte heller in i mallen, vi – en miljon vänsterhänta. Jag ska skicka alla bögar en extra tanke varje gång jag vänder limpan för att kunna skära den vid frukostbuffén, skriver Charlotta von Zweigbergk, som fantiserar om hur underbart det måste vara att få vara som andra.