ÅSIKT

Vilka är de (o)vanliga?

DEBATT

Fi-medlemmar: Våra olikheter ska inte få hindra oss

Foto: Fi:s årsmöte i Örebro, där man vågade ta upp obekväma frågor. Så ska Fi fortsätta sitt arbete och inte hänga upp sig på vad som gör en kvinna ”vanlig” eller ”ovanlig”, menar Monica Amante med flera.

I över en månad har vi, medlemmar i Feministiskt initiativ, i allt från ledar- och ­debattsidor, TV-soffor till Riksdagens talarstol blivit ”upplysta” om att vi är tokstollar, extremister, heterofober, odemokratiska och maktgalna.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Att vi försöker ta monopol på feminismen och utgör en katastrof för jämställdhetsarbetet i Sverige. Man säger att vi varken representerar eller ser till ”De vanliga kvinnornas” behov och livsvillkor.

Kan någon också, snälla, ”upplysa” oss om vilka dessa ”vanliga kvinnor” är? Beskriv dem för oss så vi vet när vi har en framför oss. Vi vill ju in i Riksdagen och det sägs att dessa är vårt väljarunderlag. Och alla dessa ”ovanliga kvinnor” som vi sägs vara och företräda, kan någon också berätta vari ”ovanligheten” ligger? För kan vi inte samla ”De vanliga” så måste vi nog få med oss så många av ”De ovanliga” som möjligt, annars är det kört med Riksdagen.

Ligger ovanligheten i att vi vågar kalla oss feminister utan att i nästa andemening också påpeka att vi ligger med män? För annars så är vi nog rätt ”vanliga”. Vi jobbar i vården, i skolan, i akademin, i handeln, studerar, är arbetslösa, sjukskrivna med mera. Vi är ensamstående mammor, sambor, gifta, ogifta och barnlösa.

Den senaste månaden har Tiina Rosenberg utmålats som själva sinnebilden för ”Det ovanliga”. Detta för att hon inte ursäktar sig när hon som lesbisk tar plats i offentligheten. Och för att hon påpekar att den feministiska kampen varken kan vara en bisyssla eller en forskningsuppgift utan måste vara vår vardag. Att vi måste vara självmedvetna och våga ställa obekväma frågor. Vilka privilegier har vi själva i ett samhälle där det finns ekonomiska ojämlikheter, heteronormativitet och rasism? Hur bidrar förnekandet av dessa till vidmakthållandet och förstärkandet av könsmaktsordningen? Att hon provocerar genom sina frågor är varken förvånande eller nytt. Att påhoppen blev så kränkande uttrycker däremot en (o)demokratisk ordning där bekvämlighet går före viljan till verklig politisk förändring.

Vi som deltog på Årsmötet var inte manipulerade utan vi vågade istället ställa dessa obekväma frågor och försökte genom våra gemensamma beslut besvara dem. Vi tog tillvara på våra demokratiska möjligheter till förändring genom att närvara vid mötet, föra politiska diskussioner och använda våra röstkort. Så vill vi att vårt fortsatta demokratiska föreningsarbete ska bedrivas och vårt mål är att så många medlemmar som möjligt deltar. Vi kommer att fortsätta ställa obekväma frågor och försöka besvara dem. Utan dem blir den feministiska kampen något för dem som har makt och/eller tar sig tolkningsföreträde att beskriva kvinnor i termer av ”vanliga” och ”ovanliga”.

Att vi organiserar oss på grundval av ojämlikheten mellan könen och belyser hur dagens politik är manligt bekönad visade sig vara, av senaste månadens mediadebatt att tolka, ”en förbjuden handling”. Men vi, medlemmar i Fi, vill inte upprätthålla patriarkala och splittrande kategoriseringar av kvinnor. Till den mest använda dikotomin hora-madonna sällar sig nu den om vanliga-ovanliga kvinnor.

Kvinnor ställs mot varandra utifrån en idé om att den ”riktiga kvinnan” har en essens som en gång för alla kan fastställas. Vi menar istället att kvinnor och deras verklighet är mer komplex och mångfacetterad. Bakgrund, ålder, etnicitet, sexuell läggning, klass, funktionshinder, utbildning och erfarenhet samt tid och kontext placerar kvinnor i olika positioner i den patriarkala ordningen. Om vi på allvar menar att vår politiska kamp ska leda till förändring i feministisk riktning, måste grunden för den vara solidaritet över erfarenhetsgränser. Detta innebär å ena sidan att vi måste lyfta fram det som förenar oss utan att osynliggöra våra skilda erfarenheter och å andra sidan erkänna olikheter utan att låta dessa lamslå oss.

Som den (o)vanliga svarta, feministiska, antirasistiska och lesbiska poeten Audre Lorde sa: ”We must be the change we wish to see in the world”.

Karin Ahlquist (o)vanlig antirasistisk, feministisk, datanörd och fembarnsmor

Roberto Alonso, (o)vanlig, mexikansk, antirasistisk feminist, heterodox och heterogen heterosexuell man, förälder och språklärare

Monica Amante, (o)vanlig, filippinsk, antirasistisk queerfeminist, universitetsstuderande, aktivist, arbetssökande och biflata

Karin Bergendal, (o)vanlig, flatqueer, personlig assistent, museiarbetare och student

My Brottom, (o)vanlig feminist, sjuksköterska, ensamstående mamma, medelålders, kattägare

Moniva Brun (o)vanlig, vanlig feministisk psykolog

Hanna Carlsson, (o)vanlig, gränslös feminist, statstjänstekvinna, systemvetare, lyckosingel

Meriam Chatty, (o)vanlig, antirasistisk feminist, förortstjej, diabetiker och kollektivtrafiksberoende statsvetare

Rita Creighton, (o)vanlig, antirasistisk feminist, aktivist, dyslektiker, lesbisk, mångsysslare, icke Svensk, stor kvinna

Sandra Dahlén, (o)vanlig, feminist, sexualupplysare

Berolin Deniz, (o)vanlig människa

Gudrun Ekeflo,(o)vanligt vanlig kvinna, mormor, permanentfeminist

Malin Engleson: (o)vanlig feminist, tecknare, biblioteksassistent, skånsk och cyklist

Klara Eriksson, antirasistisk feminist, studerande, vegetarian och kombo

Inga-Stina Grafström, (o)vanlig antirasistisk feminist, egenföretagare, psykolog, yogalärare, mamma och farmor.

Karin Gustafsson, (o)vanlig antirasistisk feminist och tillsvidareanställd sekreterare

Maria Hagberg, (o)vanlig antirasistisk feminist, aktivist, medelålders medelklasskärring, akademiker och gift.

Johanna Hedberg, (o)vanlig, antirasistisk queerfeminist, studerande, servicearbetare, serietecknare med ångestsyndrom och flata

Annarika Holmqvist (o)vanlig, antirasistisk queerfeminist, universitetsstuderande, vårdarbetare, konstnär, stadsbo och

kollektivtrafikresenär

Lotta Knutar, (o)vanlig antirasistisk feminist, distansarbetande egenföretagare, bokslukare, hobbypysslare, mamma och sambo.

Helena Magnusson (o)vanlig feminist, global syster, miljonärsdotter och Kinaforskare

Johanna Nylander, (o)vanlig, antirasistisk queerfeministisk, akademisk lantlig butch

Eva Olsson, (o)vanlig, intersektionellt intresserad feminist, norrländsk, universitetsstuderande, snaggad, andarbetande och sambo

Jesper Papmehl, (o)vanlig, små-queer:ig feminist, halvtysk, datanörd och kattmänniska

Sonja Pincus, (o)vanlig feminist, lärare, arbetslös, vårdbiträde och musiker

Marianne Ragnarsdotter (o) vanlig feminist, pensionär, flata

Anna-Leena Ring (o)vanlig ensamstående mamma, tjänsteman, villaägare, örebroare

Kei Saltin (o)vanlig antirasistisk, svensk-liberiansk, queer aktivist, studerande och socialist

Milka Saxlund (o)vanlig förskollärare, ensamstående flerbarns mamma, pappa-ersättare mormor, invandrare, tolk, mm

Linnéa Sjögren, (o)vanlig, aktivistisk tiarafeminist, universitetsstuderande, spärrexpeditör, personlig assistent och bisexuell

Helena Svensson, (o)vanlig, antirasistisk feminist, vårdarbetande, kvinnojourskvinna, fil.mag., aktivist och ensamboende.

Veronica Svärd, (o)vanlig antirasistisk feminist, hörselskadad studerande och sambo.

Ulrika Bjare (o)vanlig, antirasistisk feminist, dansare, skoaffärsbiträde, studerande, stadstjej

Maria Jansson, (o)vanlig, osorterad feminist, statsvetare, medellång och lagom tjock

Ellen Marklund, (o)vanlig, arbetslös, startar eget företag, välutbildad, ogift, har vuxna barn, heterosexuell

Devrim Mavi, (o)vanlig, antirasistisk feminist, queer aktivist, turk

Diskutera: