ÅSIKT

Det är inte viktigt att känna till sitt ursprung

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Professorn: SVT:s serie spär på myten

Foto: FELIPE MORALES
Deltagarna i SVT:S serie "Vet du vem du är?" där tio amerikaner reser till Sverige och upptäcker sina svenska rötter.

Först när jag var 25 år gammal fick jag veta vem som var min pappa. När skolfröken ville att vi skulle berätta om våra föräldrar sa jag att han var död. Visst tyckte jag det var konstigt att vi aldrig gick till hans grav och visst var det jobbigt att mamma alltid blev arg när jag frågade vem han var. Men visste jag inte vem jag var? Kan någon egentligen veta vem de ”är”?

I SVT:s program ”Vem tror du att du är?” får kändisar hjälp med att söka sina rötter. Vad är rötter? Växter har rötter sammanväxta med resten av växten. Men människor? Vi är skapade av sperma och ägg. I den meningen har vi ett ursprung. De flesta vet, eller i alla fall tror att de vet, vilka som burit sperman och ägget. Men långt ifrån alla. Barn adopteras utan möjlighet att söka sina biologiska föräldrar, sperma ges anonymt till kvinnor, och han som tror han är biologisk pappa är det inte. Min mamma höll min pappa hemlig, inte bara för mig utan också för barnavårdsmannen och andra myndigheter. I folkbokföringen står det ”fader okänd”.

I dag vill homosexuella par också kunna bli föräldrar. Ensamstående kvinnor vill ha barn utan att ha en partner. Önskningar som går att uppfylla samtidigt som de ska vägas mot barnets rätt att få veta sitt biologiska ursprung. Med eller utan samhällets och teknologins hjälp finns det, och har alltid funnits, många ”anonyma befruktningar”. Hur tror SVT att de som inte känner ingredienserna i sin skapelse uppfattar budskapet ”för att veta vem man är måste man veta sitt ursprung” – inledningsfrasen till varje avsnitt av nämnda program?

Jag är känslomässigt kluven inför detta och inser att det mest beror på mina egna erfarenheter. Det har inget med barnens vardagsliv att göra. Två mammor uppfostrade mig, min biologiska och hennes syster. Barns uppväxt är inte beroende av ”rötter”. Kärlek och ordning kan ges av olika vuxna, olika generationer, olika kön. Trots det funderar många av oss gärna över vårt biologiska ursprung. I min värld ska barn veta var sperma och ägg kom från. Men om den kunskapen inte finns innebär det knappast att de ”inte vet vilka de är”.

Vikten av biologiskt släktskap odlas i folkrörelsen släktforskning. Arkiven är fyllda med människor som skapar sin identitet med hjälp av släktträd. Det har också SVT lyft fram med serien ”Vem tror du att du är?” och svenskamerikanerna som söker sin svenska historia på söndagskvällarna. Frågorna är uppenbart viktiga för nutidsmänniskan och det är ju intressant i sig, särskilt med tanke på de stora samtidiga teknologiska och juridiska förändringarna när det gäller dagens spermiers möten med ägg.

Detta är alltså en mycket större fråga än vilka program SVT råkar ha på sin tablå och hur berättarrösten slår an tonen. Liksom i damtidningarnas (finns de fortfarande?) absurda blandning av kakrecept och bantningstips frodas i hela samhället parallella diskurser. I den ena ansas släktträden och i den andra planteras frön till nya släkter . Ytterst sällan möts de, kanske för att vi inte vågar, för att mötet skulle bli explosivt? I Vårdguiden manifesteras både behovet av släkt och befruktning i följande råd: ” Utseendet hos donatorn bör matchas med föräldrarnas vad gäller hårfärg, hudfärg, ögonfärg och längd.” När aborterna på femtiotalet var förbjudna rekommenderade Allmänna barnhuset att myndigheterna ”bör undvika att placera barn av utpräglad sydländsk typ hos blonda och resliga personer”. När tillgången på svenska adoptivbarn sinade och vi istället fick söka oss till andra länder försvann förstås den rekommendationen, men den genetiska koden återfinns nu i spermabankens kontovillkor.

Att hitta likheter med forntida släktingar är förmodligen ingen konst för den som kan och vill. Jag tror dock att Mårten Palme har mer rätt när han inte känner någon frändskap med sin släkting Gustav Vasa än när Mia Skäringer tror sig förstå att hennes vemod kommer från släkten i Värmland. Hur det än är med den saken är det på hög tid att börja samtala om dessa frågor över staketet mellan släktträdgården och den vildvuxna ängen bredvid.