Prylarna vi köper går sönder alldeles för fort

Forskare: Sverige kan lära av andra länder för att bryta resursslöseriet

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Många tillverkare producerar lågkvalitativa produkter. För att nå mer hållbara konsumtionsmönster behöver nya och kraftfulla styrmedel införas. I dag publicerar vi en rapport om vad vi i Sverige kan lära av andra länder, skriver sex forskare.
Många tillverkare producerar lågkvalitativa produkter. För att nå mer hållbara konsumtionsmönster behöver nya och kraftfulla styrmedel införas. I dag publicerar vi en rapport om vad vi i Sverige kan lära av andra länder, skriver sex forskare.

För närvarande pågår intensiva diskussioner i riksdagens miljömålsberedning kring om Sverige ska anta ett mål för att minska konsumtionens klimatpåverkan. För att nå ett sådant mål så behövs politiska beslut om nya miljöpolitiska styrmedel och åtgärder.

I dag publicerar vi en rapport om vad vi i Sverige kan lära av andra länder när det gäller arbetet för hållbar konsumtion och en mer cirkulär ekonomi.

I dag finns ett omfattande resursslöseri: det kan exempelvis handla om att återförsäljare kasserar osålda produkter och att konsumenter köper nytt i stället för att reparera.

Det finns en ökande insikt om att dagens marknadskrafter inte alltid ger ett önskat utfall. Konsumenter blir ofta besvikna på produkters kvalitet.

Produkter med kort livslängd innebär också ett slöseri med resurser. Vi i Sverige köper varje år mycket stora mängder nya möbler, hemelektronik, kläder, sportutrustning och så vidare, vilket medför klimatpåverkan, kemikalieanvändning och påverkar på den biologiska mångfalden.

Enligt Naturvårdsverket ökade exempelvis textilkonsumtionen, mätt i kilo, med 30 procent mellan år 2000 och 2019.

En orsak är att ett ständigt köpande är normaliserat i vår utpräglade konsumtionskultur men det finns också en rad andra förklaringar: 

  1. Tillverkarna producerar lågkvalitativa produkter.
    Det är sällan som tillverkare medvetet förkortar produkters livslängd (så kallat ”planerat åldrande”) men desto mer vanligt att produkternas livslängd förkortas på grund av låg kvalitet i material och komponenter.
    Detta har flera orsaker, bland annat att producenterna väljer låg kvalitet eftersom de har mer att vinna på att konsumenterna slänger och köper nytt än på att de reparerar eller uppgraderar.
    En stor andel av konsumenterna är också tveksamma till att betala mer för högre kvalitet.
  2. Vissa produkter används aldrig.
    Då och då rapporterar media om att företag kasserar osålda produkter. Detta kan vara ekonomiskt rationellt till exempel för att inte underminera sin egen marknad, men det är en samhällsekonomisk förlust då nya produkter behöver tillverkas och det medför miljöpåverkan.
    Det finns även produkter som slängs efter att de reklamerats av konsumenter, trots att det handlar ett minimalt fel och att de fungerar som de ska.
    Numera finns enstaka aktörer som försöker ta hand om den här typen av produkter och realisera de ekonomiska värdena genom att hitta nya köpare, men detta har hittills inte fått något bredare genomslag.
  3. Konsumenter köper nytt i stället för att reparera.
    Många produkter som har gått sönder går att reparera. Att det sällan sker har flera orsaker, bland annat att priset för arbetsintensiva reparationer är ofta högt och att garanti ofta saknas för reparationer. 

För att ändra på sakernas tillstånd krävs politik. Runt om i Europa testas nu nya miljöpolitiska åtgärder för att ändra incitamenten hos tillverkare, återförsäljare och konsumenter, så att produkter kan få ett längre liv.

Sverige kan här lära av andra.

Europeiska unionen har genom det så kallade ekodesigndirektivet, bland annat gjort så att det nu finns kvalitetskrav för till exempel dammsugare, och för flera produktgrupper finns nu krav på tillhandahållande av reservdelar till oberoende reparatörer.

Enskilda länder arbetar också med frågan. Exempelvis införde Frankrike förra året ett obligatoriskt reparationsindex för fem produktgrupper: tillverkarna måste ange hur ”reparerbara” produkterna är. 

Sverige främjar återbrukade produkter i offentlig upphandling (som rekonditionerade möbler) och införde 2017 skattesänkningar för delar av reparationssektorn.

För att nå mer hållbara konsumtionsmönster behöver dock nya och kraftfulla styrmedel införas. I vår nya rapport har vi analyserat initiativ från andra europeiska länder och diskuterar om de kan införas i Sverige. Det handlar bland annat om följande styrmedel.

  • Förbud mot att förstöra osålda varor.
    Frankrike har infört ett förbud mot att slänga osålda möbler, textiler, skor, leksaker och så vidare. Om företagen inte kan sälja produkterna själva kan de exempelvis doneras till olika organisationer. 
  • Reparationscheckar och reparationsnätverk.
    I Österrike har städerna Wien och Graz infört ”reparationscheckar” som konsumenter laddar ner från nätet och som kan användas för att betala hälften av reparationen, upp till cirka 500 kronor per år.
    Kostnaden betalas där med kommunala medel, men ett sådant system skulle även kunna utformas så att producenterna betalar en del av kostnaderna.
    Checkarna kan bara användas hos företag som är med i städernas reparationsnätverk, en slags certifiering där reparatörer som uppfyller vissa krav, som ett maxbelopp för felsökningar, och att garanti ska ges på reparationen. 

I rapporten, skriven inom ramen för forskningsprogrammen Mistra Sustainable Consumption och Mistra REES, diskuteras dessa och andra styrmedel.

Rapporten kan användas som underlag för diskussioner om liknande styrmedel skulle vara lämpliga i Sverige.

I slutändan är det naturligtvis avgörande att privatpersoners agerande förändras genom att underhålla och reparera mer så att nyinköp kan undvikas.

Detta genom att hyra eller dela varor i stället för att äga själv, att sälja eller ge bort i stället för att kassera, att bara köpa det man behöver och att om möjligt välja second hand.

I praktiken kan det dock vara svårt för konsumenter att överblicka den långsiktiga kostnaden för en vara och lättare att titta på enbart inköpspris. 

Det är nu dags att politiker gör sin del och ser till att styrmedel kommer på plats som främjar kvalitet och hållbarhet för konsumenter såväl som företag. 


Carl Dalhammar, docent, Lunds universitet
Jörgen Larsson, docent, Chalmers
Karin Bradley, docent, KTH
Mattias Lindahl, professor, Linköpings universitet
Leonidas Milios, doktor, Lunds universitet
Oksana Mont, professor, Lunds universitet


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Publisert:

LÄS VIDARE