ÅSIKT

Tv-underhållningen har nått botten

DEBATT

En smällfet karl som äter tills han kräks. I USA skapar tv-programmet ”Gluttonous” rubriker.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Tv- trenden just nu är inte att skapa kvalitet utan att chockera, menar Monika Agorelius, journalist och bosatt i England.

I Storbrittanien har det nyligen varit debatt kring hur programmakarna manipulerar olika situationer för att få ”bättre” tv.

I höst dyker Make My Day” upp i en svensk kanal. En privatperson kommer ovetandes att filmas under en hel dag.

Folk har ingen aning om vad de vill ha, de tar emot det som serveras, skriver Monika Agorelius på Aftonbladet Debatt i dag.

Foto: AP
PINSAMT UNDERHÅLLANDE Levande dokusåpan The Osbournes blev succé och nu vill fler kändisar följa efter. Ozzy själv verkar tro att programmet är så populärt för att han är skojig, han har inte fattat att man skrattar åt honom inte med honom, skriver Monika Agorelius.

Till synes är deltagarna helt vanliga människor som under ovanliga omständigheter låter sig filmas, utan att tänka på att det är kameror överallt.

Men hur real är Reality-tv egentligen?

I Storbritanien har det nyligen varit debatt kring hur programmakarna manipulerar olika situationer för att få, vad de kallar, bättre tv.

En av deltagarna i förra årets ”Ship-wrecked” (Channel 4) har berättat för media att han tvingades döda två hönor. Den ena slaktade han för att gruppen skulle få mat. Men då hann inte tv-teamet med att filma, så han fick döda en till under strikt regi så att det skulle gå att redigera ihop reportaget på rätt sätt.

Det här är inte alls förvånande för oss som arbetar med tv. Vi vet hur man sätter ihop ett tv-program och förstår varför man behöver inklippsbilder från olika kameravinklar.

För tv-tittarna är detta inte alls självklart. De flesta tror att händelseförloppet i en dokusåpa och i reality-tv är äkta och spontant. Därför känner man sig grundlurad när man inser att händelser och ageranden är manipulerade. Det är fuskigt.

I år har förnedrings-tv hittat nya varianter. MTV:s mest sedda program är ”The Osbournes”, en levande dokusåpa där den avdankade rocksångaren Ozzy Osbourne och hans familj har kameror i hemmet som ser och följer allt de gör.

Pinsamt, osmakligt och alldeles vansinnigt underhållande tycker en del. Ozzy själv verkar tro att programmet är så populärt för att han är skojig. Han har inte fattat att man skrattar åt honom – inte med honom.

Helt sjukt, tycker jag. Vem vill se en hjärnskadad alkoholist snubbla omkring och göra bort sig och sin familj på tv?

Disfunktionella familjer kan vi väl hitta på närmare håll. Fast då är det inte roligt förstås.

I och med ”The Osbournes” framgångar försöker massor av kändisar få sina egna tv-program: ”titta på mig, jag och min familj är jättecrazy, kan ni inte filma det?”

En av de som nu fått sitt eget reality-program i Mtv är sångerskan och skådespelerskan Brandy, som lät kamerorna hänga med de sista sex veckorna innan födseln av hennes barn i ”Special Delivery”. Inga skandaler, inga svärord, inga galenskaper. Helt olikt ”The Osbournes” alltså. MTV har därmed tillfredställt hela sin publik. Ja, nästan hela då. För det är genom MTV som vi även blivit matade den nya äckeltrenden genom ”The Tom Green Show”, samt med ”Jackass”.

”Jackass” är showen där Johnny Knoxville och hans gäng ägnar sig åt allsköns vidrigheter, våghalsade stunts och gränsöverskridande practial jokes.

Tv-bossarna själva inbillar sig säkert att de visar den tv som folket vill ha. Men försök inte inbilla mig att en endaste trogen tv-tittare suttit i sitt soffhörn och tänkt: ”Jag börjar tröttna på att se på nyheter, talk-shows och ’Bingolotto’, jag önskar att de kunde göra tv-program om folk som äter mask, vaxar håret av sina kroppar, och så vill jag se en massa dumma linslusar som inte har någon annan talang än att vara idioter för att de ska få sina 15 minutes of fame.”

Det funkar inte så. Folk har ingen aning om vad de vill ha, de tar emot det som serveras – alternativt: nedkört i halsen.

Jag är oerhört faschinerad av varför människor sitter kvar framför dumburken när allt mer chockerande vidrigheter flimrar förbi på tv-skärmen. Det är något djuriskt hos oss människor som får oss att njuta av att välta oss i andras olycka och äcklerier.

Förmodligen kan upphetsningen liknas med den som folk kände förr när alla i byn samlades för att titta när någon hängdes eller brändes på bål.

Då hade man något att prata och skvallra om, samtidigt som man innerst inne var hur glad som helst över att man själv inte var den som dog en plågsam död offentligt.

Jag kan inte svara på varför tv-tittarna bänkar sig kväll efter kväll för att titta på förnedrings-tv. Men ett är klart: trenden är inte slut än.

För även om tittarna skulle tröttna på chock-tv och längta efter ett bredare nöjes-utbud, kommer inte kanalerna ha råd att producera högkvalitativa underhållningsprogram så länge det ekonomiska läget är uselt.

I höst dyker en ny slags Reality-tv upp i svensk television. Kanal 5 ska sända ett format som gått på brittisk tv tidigare i år. Programmet heter ”Make My Day” och ska i Sverige presenteras av Pontus Gårdinger. Det som i filmen ”Truman Show” var som en osannolik tv-underhållning, har blivit verklighet.

Jag har ingen aning om hur den svenska varianten av ”Make My Day” kommer bli, men den engelska förlagan är omoralisk och är ett intrång i privatlivet som kan göra vem som helst paranoid: en person filmas i smyg en hel dag, kameror är uppriggade på personens arbetsplats, i hemmet, i bilen, och så vidare.

Helt ovetande om dessa dolda kameror lever personen sitt vanliga liv, fast det blir en dag som ingen annan. Konstiga saker händer, som att en känd person dyker upp på platsen där personen jobbar, börjar flirta och bjuder ut personen på middag. Personen kanske också utsätts för en massa moraliska dilemman: ska han eller hon ha sex med den där läckra kändisen som flirtar, trots att personen har pojkvän respektive flickvän hemma?

Av programmakarna betygssätts personen under dagens gång – ju mer omoraliska saker de gör destå fler poäng får personen. I slutet av programmet hoppar progamledaren fram och säger ”tittut, vi har filmat dig i smyg i dag”. De flesta som medverkat helt ofrivilligt verkar glada över den plötsliga uppmärksamheten. Själv skulle jag slagit programledaren på käften, tror jag.

Men kanske funkar ”Make My Day” även i Sverige. Frågan är om det är tillräckligt äckligt för att publiken ska gilla det? Kan programmakarna manipulera deltagarna att göra bort sig tillräckligt mycket så kanske folk börjar snacka om serien?

Man blir lite mörkrädd när man ser åt vilket håll tv-trenden är på väg även Sverige. En sak är säker, att om ”Gluttonous” dyker upp på min tv-skärm så kommer jag att kravla mig upp från soffhörnet och trycka på ”off”. I ren protest och väntan på bättre tv-trender.

För om programmen inte får några tittare alls måste kanalerna tänka om i sitt sätt att locka till sig tittare.

Monika Agorelius (Frilansskribent i London som driver medie- och produktionsbolaget Closeup Productions)