Debatt

Glöm bort konstbråket nu gäller det folkmord

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

1 av 2 | Foto: AP
MILJONER DÖDADES Skelett och ruttnande lik utanför en kyrka i Rukara i Rwanda. För att undvika liknande folkmord måste FN ta krafttag, skriver Pierre Schori.

Det är dags att vrida fokus från konstbråk mot verkligheten.

På måndag öppnar Stockholmskonferensen mot folkmord.

En stor del av den måste handla om Afrika, menar Sveriges FN-ambassadör Pierre Schori.

– Frågan är nu, tio år efter Rwandatragedin, om världen har viljan att satsa så att nya massmord och etnisk rensning förhindras, skriver han.

– Och vilken roll spelar Sverige i detta sammanhang?

Den 26 januari kommer FN:s generalsekreterare till Stockholms Internationella Forum, på inbjudan av statsministern. Kofi Annan skall lägga fram sin syn på vår tids mest brännande fråga hur man skall förhindra folkmord.

Han gör det i en tid då över 40 000 män och kvinnor deltar i FN:s fredsfrämjande verksamhet, de flesta i Afrika. Debatterna i Stockholm måste därför få ett starkt afrikanskt inslag. Bilderna av massmorden i Rwanda och Kongo fräter ännu på våra ögonhinnor, liksom de från Balkan.

En oberoende kommission, under ledning av Ingvar Carlsson, kritiserade starkt FN:s misslyckande i Rwanda 1994. FN-styrkorna borde ha kunnat begränsa massakrerna, konstaterade författarna.

De lade skulden på dåvarande FN-chefen Boutros Ghali för att styrkorna inte fick ett tillräckligt långtgående mandat. Samtidigt anklagades FN:s säkerhetsråd för att ha dröjt med att definiera det som skedde i Rwanda som folkmord.

Annan gav sitt oreserverade erkännande av Carlssonrapportens slutsatser:

”Av alla mina uppgifter som generalsekreterare finns det inget jag är mer besluten att uppfylla, än att se till att FN aldrig igen misslyckas med att skydda civilbefolkning från folkmord eller massakrer.”

Frågan är nu, tio år efter Rwandatragedin, om världen har viljan att satsa så att nya massmord och etnisk rensning förhindras. Och vilken roll spelar Sverige i detta sammanhang?

Massmorden i nutidens Kongo nådde sin kulmen under ett sjuårigt krig som utlöstes genom folkmordet i grannlandet Rwanda 1994. Stora flyktingströmmar sökte skydd i Kongo samtidigt som grannländers exploaterande av landets naturrikedomar ökade. Kongos guld, diamanter, uranium med mera fortsätter att tilldra sig utländskt intresse.

125 utländska företag och individer anklagades nyligen i en FN-rapport för att ha bidragit till att hålla konflikten vid liv. FN rekommenderar också parlamentet i Kinshasa att skapa lagar som garanterar att inkomsterna från utvinning går till Kongos folk.

FN:s närvaro inleddes 1999 med en traditionell fredsbevarande styrka, Monuc. Uppgiften var att övervaka eldupphör. I samband med en allvarlig humanitär kris i maj 2003 gav FN:s säkerhetsråd till slut Monuc ett starkare mandat.

Förutom att uppnå säkerhet har det ”nya” Monuc till uppgift att skydda civil och humanitär personal, övervaka vapenembargot, stödja övergångsregeringen och genomföra avväpning och demobilisering. Till detta kommer rent humanitära projekt samt att lagföra krigsförbrytare.

Monucs 11 000 män och kvinnor kommer från 54 nationer. För länder som Kina och Syd-afrika är det första gången de deltar i fredsbevarande FN-uppdrag. 90 personer från det svenska flygvapnet deltar, av dem är 18 kvinnor.

Efter mångårig frånvaro i större fredsmissioner gör Sverige nu comeback. Svensk polis och militär finns i dag i samtliga fredsbevarande FN-operationer i Afrika. Förutom deltagande i Monuc avser Sverige att delta i FN-missionen i Liberia, men också i Etiopien/Eritrea, Sierra Leone. Planer finns också för en insats i Sudan.

Utöver den militära närvaron i Kongo är en av Kofi Annans speciella representanter i Monucs ledning svensk: UD:s Lena Sundh, liksom Jan-Gunnar Isberg, ställföreträdande Force Commander för Monuc.

Man får gå tillbaka till 1960-talet för att finna något liknande. Under den första Kongokrisen, mellan åren 1960 och 1964, deltog 6 334 svenskar.

Dagens sex månader ”gamla” kongolesiska regering, där de tidigare rebellrörelserna ingår, har fått en positiv början. Relationerna med grannarna Rwanda och Uganda har förbättrats. Men den provisoriska regeringen har svårt att kontrollera det jättelika landet, Afrikas största efter Sudan. Läget är alltjämt spänt i östra Kongo. Utan Monuc skulle instabiliteten snabbt sprida sig.

En av de viktigaste åtgärderna är att skapa en nationell armé. Till valet år 2005 krävs också en betydande utvidgning och modernisering av den inhemska polisen.

Sverige är en av de större biståndsgivarna till landet.

Och omvärldens solidaritet behövs. Arvet efter kriget är oerhört. Under konfliktens fem senaste år dödades 3,3 miljoner människor. I Kongo mäts inte fattigdomsnivån med måttet en eller två dollar om dagen. Enligt FN försöker så många som 80 procent av befolkningen att överleva på 20 cent om dagen.

I fjol kunde FN endast få in en dryg tredjedel av begärda 230 miljoner dollar till sina insatser i Kongo. Kontrasten till de planerade insatserna i Irak var grotesk, Irak fick ensamt nära 2 miljarder dollar i humanitärt bistånd.

Som jag ser det kan Stockholmskonferensen dra viktiga lärdomar av FN:s nya roll i Kongo. Det handlar om förebyggande insatser, uthållig närvaro, återuppbyggnad och utvecklingssamarbete.

För att förhindra nya folkmord måste man också vårda och stärka den bräckliga fred som uppstått efter ett förödande krig. Det finns alltför många exempel på hur omvärldens avtagande intresse och för tidiga tillbakadragande lett till att avslutade konflikter åter flammar upp.

Pierre Schori (Svensk FN-ambassadör som nyligen besökte den svenska FN-styrkan i Demokratiska Republiken Kongo)