ÅSIKT

Sverige måste satsa på idrottsevenemang

Foto: VI VINNER OM VI VÅGAR SATSA Sverige har stora möjligheter att konkurrera om stora idrottsevenemang. Just nu diskuteras möjligheterna att lämna in en ny ansökan om olympiska vinterspel i Östersund. Det gäller att redan från början få med alla berörda parter i en positiv samverkan, skriver Gunnar Larsson och Karin Mattsson.
DEBATT

Tänk om fotbolls-EM hade varit här i stället. Kan Portugal kan Sverige. Eller kan vi verkligen det?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Allt för ofta tar inte turistnäringen, näringslivet och politikerna ansvar tillsammans med Idrottsförbundet för att försöka få hit stora idrottsevenemang.

Det skriver i dag Riksidrottsförbundets ordförande Gunnar Larsson, tillsammans med förbundets vice ordförande, Karin Mattsson.

– I flera andra länder satsar man mer aktivt än i Sverige, på samarbete, för att få stora idrottsevenemang. Vi ligger efter.

Så...

Portugal! Det ordet har de gångna veckorna plötsligt blivit ett av de vanligaste i diskussionerna vid matbordet, under kafferasterna eller i bussköerna. Om en dryg månad kommer Aten att inta samma plats i människors medvetande.

Stora idrottsevenemang lyfter fram inte bara idrotten utan ger också fantastiska möjligheter att marknadsföra och utveckla det land eller den region där evenemanget äger rum. Allt fler länder och städer runt om i världen har insett den oöverträffade möjlighet till internationell marknadsföring stora evenemang innebär, både kort- och långsiktigt. Hundratusentals fotbollssupportrar åkte till Portugal. Deras primära syfte var naturligtvis att heja fram sitt favoritlag, men samtidigt spenderade de pengar på mat, logi, souvenirer och mycket annat. Och genererade därmed omedelbara intäkter för såväl näringsliv som kommuner och staten. Långsiktigt var det säkert många som tyckte om vad de upplevde och planerade att komma tillbaka. Andra hade inte möjlighet att åka nu, men lockades av bilder i tv och andra medier.

Även om det fortfarande finns mer att göra när det gäller att utveckla allmänt accepterade vetenskapliga modeller för att beräkna det samhällsekonomiska utfallet av stora evenemang så är alla överens om att vinsterna är stora. Det gäller inte bara megaevenemangen, som OS eller fotbolls-VM och -EM, utan även medialt mindre uppmärksammade men deltagarmässigt stora tävlingar, som exempelvis ungdomsturneringarna Eken Cup i handboll eller Gothia Cup i fotboll.

Den svenska idrottsrörelsen har i sina internationella riktlinjer klart uttalat att vi ska verka för att få arrangera stora idrottsevenemang i Sverige. Det är bra för idrotten genom att de skapar en uppmärksamhet som kan leda till ökad rekrytering av både aktiva och ledare. Idrottsintresserade får dessutom möjlighet att uppleva världsstjärnor i verkligheten, inte bara via tv-skärmen. Representanter för den svenska turismnäringen har också, utifrån sina intressen, vid många olika tillfällen uttryckt samma vilja. Det har även regeringen, som exempelvis i sin budgetproposition för 2002/2003 skrev att ”sådana evenemang kan förväntas bidra till en ökad internationell uppmärksamhet på Sverige”. Därför, sa man, ”bör staten på olika sätt stödja idrottsorganisationerna som önskar arrangera sådana evenemang”.

Det finns med andra ord en allmän konsensus bland viktiga aktörer om att stora evenemang är bra för Sverige.

Samtidigt har Riksidrottsförbundet fått allt fler signaler från framför allt små och medelstora specialidrottsförbund om att de inte vågar ge sig in i kampen om ett arrangörskap. De är inte beredda att riskera sin framtida verksamhet genom att ensamma ta de risker det innebär att först vinna hem och sedan genomföra evenemangen.

Just nu diskuteras möjligheterna att lämna in en ny ansökan om olympiska vinterspel i Östersund. Att få arrangera ett OS skulle vara en fantastisk utmaning inte bara för svensk idrott utan för landet som helhet. Nu finns nya, och bättre, förutsättningar att lyckas. Men det kräver att hela landet står bakom en ansökan och att alla parter är beredda att bidra.

I flera andra länder har man insett detta och, i samverkan mellan bland andra idrott, turistnäring, stat och kommuner, skapat speciella organisationer och arbetssätt för att hävda sig i den hårdnande konkurrensen på ”evenemangsmarknaden”. Inte bara när det gäller OS, utan även andra stora idrottsevenemang. Vårt grannland Danmark är ett sådant exempel. Trots att Sverige idrottsligt i många stycken är ett föregångsland och vi historiskt varit erkända som duktiga arrangörer ligger vi i det här avseendet efter. Ett exempel är den utredning om ”turistfrämjande för ökad tillväxt”, som nyligen varit ute på remiss. Den missar nästan helt idrottsevenemangens betydelse som potentiell motor för regional och nationell turistutveckling och framför allt behovet av samverkan för att utnyttja denna potential.

För att komma ikapp våra konkurrenter krävs först och främst en annan syn på vad hela frågan om stora idrottsevenemang handlar om. De är inte bara en idrottspolitisk, utan också en näringspolitisk fråga. I dag är det ofta i första hand berörda idrottsorganisationer och kommuner som aktivt deltar i förarbetet och står för investeringarna inför ett stort evenemang. Även övriga intressenter, som turistnäringen, näringslivet och staten måste i högre grad ta sitt ansvar. Om man vill ha stora idrottsevenemang till Sverige måste många fler än i dag hjälpa till. I likhet med andra länder måste vi i Sverige redan från början, när ansökningarna förbereds, få med alla berörda parter i en positiv samverkan, där de som kan skörda frukterna också är beredda att dela riskerna.

Riksidrottsförbundet kommer under hösten att ta initiativ och bjuda in företrädare för kommuner, turistorganisationer och regeringen för att starta en sådan dialog.

Gunnar Larsson (ordförande Riksidrottsförbundet), Karin Mattsson (vice ordförande riksidrottsstyrelsen)