ÅSIKT

Ge kvinnor samma identitetsskydd

Foto: HOTAD OCH FÖRFÖLJD Det kan vara svårt att få sin ansökan om skyddad identitet beviljad. Carina Ohlsson, ordförande för Sveriges kvinnojourers riksförbund, uppmanar nu Skatteverket att hjälpa utsatta kvinnor – inte genom att göra undantag för behjärtansvärda fall eller luckra upp sekretesslagen, utan genom att tillämpa den.
DEBATT

Den misstänkte ”Helénmannen” har erbjudits skyddad identitet av skattemyndigheten.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Samtidigt kan det vara svårt för utsatta och förföljda kvinnor att få det.

Det borde vara självklart med samma skydd, menar Carina Ohlsson, ordförande för Sveriges kvinnojourers riksförbund.

– Utsätts inte de för hot och förföljelse som vida överträffar de grävande journalisternas intresse för den anhållnes bakgrund?

I Sverige tvingas varje år flera tusen kvinnor fly sina hem. De flyr efter år av misshandel, våldtäkt och hot. Många med sina barn. Behovet av skydd för dessa kvinnor och deras barn är stort. Särskilt då de ofta förföljs och hotas till livet av sin före detta partner.

Kvinnojourerna erbjuder ett skyddat boende på hemlig adress. I dagsläget finns det kvinnojourer i cirka hälften av landets kommuner, trots att kommunerna bär ansvaret för att skydda alla som vistas inom kommunen. 2003 kunde kvinnojourerna erbjuda cirka 3 000 kvinnor skyddat boende. Ändå tvingas de varje år att hänvisa ytterligare tusen kvinnor och barn vidare på grund av platsbrist.

Det känns mycket frustrerande att inte kunna erbjuda alla behövande en plats. Men för många slagna och förnedrade kvinnor blir ändå kvinnojouren det första steget mot ett nytt liv, ett första steg bort från år av misshandel och förnedring. Men nästa steg är inte lätt att ta. Den tid som kvinnorna och deras barn stannar på jouren har ökat. En kvinnojour erbjuder kvinnorna trygghet och gemenskap, men framför allt en viss säkerhet och frånvaro av våld. För att våga lämna detta bakom sig behöver de garantier om att de inte så snart de lämnat jouren ska hittas av sin plågoande. De behöver skyddad identitet.

Skyddad identitet innebär en spärrmarkering i folkbokföringsregistret och är den lägsta av skattemyndighetens skyddsåtgärder. Skyddet innebär att personuppgifterna spärras och endast lämnas ut av skattemyndigheten efter särskild prövning. Eftersom uppgifterna i folkbokföringen normalt är offentliga är det enda sättet att skydda sig mot en förföljare. Av de över 9 000 personer som i dag lever med skyddad identitet är de flesta kvinnor.

Hur många som får sin ansökan avslagen är det ingen som vet. Skattemyndigheten för ingen statistik.

Däremot vet vi att de kvinnor och barn som lever under ständigt hot och i ständig rädsla behöver skydd, för att slippa att hela tiden tvingas att fly och gömma sig.

Erfarenheterna från kvinnojoursrörelsen säger mig att det tyvärr kan vara svårt att få sin ansökan om skyddad identitet beviljad. För detta krävs att man kan styrka förföljelsen, hotet eller våldet med till exempel en polisanmälan.

Till skillnad från de många kvinnor som lever utan skyddad identitet har den man som nu är anklagad för mordet på Helén i Hörby för 15 år sedan fått sin ansökan beviljad. Dessutom på initiativ av en, av grävande journalister, nedringd skattemyndighet i Falkenberg.

Jag missunnar inte en anklagad man och hans familj detta skydd. Även den som är anklagad för ett bestialiskt mord är oskyldig till dess att rätten förkunnat sin dom. Ingen förtjänar att hängas ut och dömas på förhand. Nej, i stället tänker jag på dem som inte blivit erbjudna samma skydd. På alla de kvinnor som måste fortsätta att fly och hålla sig gömda. Förtjänar inte de samma skydd som ”Helénmannen”? Utsätts inte de för hot och förföljelse som vida överträffar de grävande journalisternas intresse för den anhållnes bakgrund?

Många misshandlade kvinnor skulle liksom ”Helénmannen” behöva ett samtal från sin lokala skattemyndighet, någon som ringde upp dem med erbjudandet: ”Jag kan göra dig osynlig i folkbokföringen, jag kan se till att du inte blir trakasserad i ditt hem eller på telefon. Allt du behöver göra är att säga ja.” Men ett sådant samtal får de tyvärr inte. I stället måste de styrka sitt behov av skydd med en polisanmälan. Och ringa, ja det får de också göra själva.

Misshandlade och förföljda kvinnor orsakar alltför sällan mediedrev av den storleken att de driver skattemyndigheten till handling. Kanske bedöms kvinnomisshandeln alltför vardagligt för att förtjäna de stora rubrikerna i kvällspressen. Men tragedierna är inte mindre för att de sker i det tysta.

Många är för rädda för att våga polisanmäla den man som våldfört sig på dem. De är rädda för hämnd och för att inte bli tagna på allvar av rättsväsendet. De är rädda för att i en rättegång än en gång tvingas gå igenom sina brutala erfarenheter och vistas i samma rum som sin plågoande. Samtidigt är det just denna grupp kvinnor som är mest utsatta.

Kanske är Skatteverkets agerande för ”Helénmannen” ett tecken på en ny medvetenhet hos myndigheten i dessa frågor. Jag hoppas det. Det vore ett glädjande beslut för många utsatta kvinnor om Skatteverket började ta initiativ till beslut om skyddad identitet. Därför hoppas jag att det är en ny princip som nu kan skönjas, nämligen den att bevilja fler kvinnor skyddad identitet.

Jag vill uppmana Skatteverket att bevilja de kvinnor som är i desperat behov av skydd, kvarskrivning, spärrmarkering eller andra åtgärder som kan garantera dem säkerhet.

Inte genom att göra undantag för behjärtansvärda fall eller luckra upp sekretesslagen, utan genom att tillämpa den. Det vore bra om alla kunde erbjudas samma service som ”Helénmannen”, men jag skulle nöja mig med att fler kvinnor och barn fick det skydd som de enligt lagen har rätt till.

Carina Ohlsson (riksdagsledamot s och ordförande för Sveriges kvinnojourers riksförbund)