ÅSIKT

Konventet – ett medialt jippo

DEBATT

Tommy Möller: Men även partiernas kongresser är snarare manifestationer än maktorgan där de viktiga besluten fattas

Foto: Gunnar Seijbold
Enad front Precis som när de amerikanska partierna håller konvent har syftet med den borgliga alliansens sammankomst varit att visa ett regeringsalternativ, skriver Tommy Möller.

Den borgerliga alliansens konvent är någonting unikt i svensk politik. Det förekommer då och då att partier bjuder in andra partiers företrädare när de kongressar. Men en gemensam manifestation av detta slag har aldrig ordnats. Ändå kändes tillställningen på något sätt bekant: omfattande medial bevakning, partiledarna i fokus, en lång rad välformulerade anföranden. Och medieanpassning. Av den oenighet som faktiskt finns märktes föga.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Men är ändå inte skillnaden avgrundsdjup mellan en partikongress och detta massmediala jippo? undrar någon. Jag tror inte det. Låt oss gå några månader bakåt i tiden, till den socialdemokratiska kongressen i Malmö. Det blir ingen kvoterad föräldraförsäkring under nästa mandatperiod, lät statsminister Persson meddela innan kongressen fattat beslut i frågan. Oavsett vilken utgången än blev skulle det alltså inte bli någon kvotering. Uttalandet väckte debatt. Varför överhuvudtaget ha kongress när kongressbeslut inte tillmäts någon betydelse?

Uttalandet må ha varit politiskt okänsligt och statsministern begick också tämligen omedelbart en pudel efter konstens alla regler, men i grunden var det knappast ett sensationellt uttalande som fälldes.

Ungefär samtidigt höll också moderaterna partistämma och även denna tillställning aktualiserade samma fenomen: det var först vid detta tillfälle som partiets högsta beslutande instans fick möjlighet att ställa sig bakom den omtalade kursomläggning som påbörjades redan i anslutning till partiledarskiftet 2003. Det var inte stämman som initierade denna omläggning, utan den nya partiledaren och kretsen kring denne.

Exemplen säger oss någonting viktigt om partikongresser och det sätt på vilket demokratin fungerar. Formellt är det fråga om partiernas högsta beslutande instanser. Fortfarande är det där som politikens ramar läggs fast, som det så högtidligt brukar heta. Så är det nog alltjämt, men ramarna blir allt vidare och handlingsutrymmet för partiledningarna allt större.

Dagens partikongresser är dock fortfarande viktiga politiska tillställningar, men snarare som manifestationer än som de maktorgan som de en gång var.

I det avseendet skiljer sig alltså inte alliansens konvent från vanliga kongresser. En intressant detalj i sammanhanget är dock själva terminologin. Konnotationen av ordet konvent är inte nämnvärt annorlunda än vad som gäller för kongress. Men det känns som en ironi att det just är i amerikansk politik som partierna använder sig av denna term när de kongressar.

Att denna sammankomst till det yttre är till förväxling lik vanliga partikongresser säger oss inte bara någonting om hur vårt partiväsende förändrats. Det finns också en symbolisk dimension som är värd att fundera över: precis som när de amerikanska partierna håller sina konvent har syftet med sammankomsten varit att manifestera enighet utåt och demonstrera förekomsten av ett regeringsalternativ, det vill säga att understryka den gemensamma viljan till ett maktövertagande.

Detta är naturligtvis positivt ur demokratisk synvinkel. Ett demokratiskt val blir genast mer meningsfullt om två regeringsalternativ ställs mot varandra. Men på en punkt skiljer ändå sig allianskonventet från de konvent som hålls i USA: någon presidentkandidat (förlåt statsministerkandidat) utses inte. Åtminstone inte på konventet.

Det hade å andra sidan varit att begära lite väl mycket. I praktiken finns ju som bekant ändå en kandidat. Det hör faktiskt inte till vanligheterna. Endast 1976 (Thorbjörn Fälldin) och 1991 (Carl Bildt) har det funnits en självklar borgerlig statsministerkandidat. Att alliansen formellt skulle utse en sådan kandidat vore dock både oklokt och arrogant. Väljarna bör ju trots allt få ett ord med i laget. Och tids nog lär vi nog få erfara att det faktiskt är fyra partier och inte ett som ställer upp i valet.

Tommy Möller (48 år professor i statskunskap Stockholms universitet)