ÅSIKT

”Rove – en man utan principer”

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Johan Norberg: ”Bush pr-man träffade alliansen i Almedalen. Måtte de inte ha lyssnat!”

Foto: ULF HÖJER, AP
SUPERSTRATEGEN Karl Rove hjälpte George W Bush att vinna valet. Nyligen var han i Almedalen, inbjuden av den liberala tankesmedjan Timbro, för att ge de borgerliga politikerna några råd. Vi får verkligen hoppas att de inte tar honom på allvar, skriver Johan Norborg.

Det är inte bara vänstern som tycker att George W Bush är en av de sämsta presidenter USA har haft i modern tid. Det gör även marknadsliberaler som jag själv. Bush gav staten ökad makt, lät de offentliga utgifterna skena iväg och införde tullmurar trots en frihandelsvänlig retorik. Samtidigt är han en utpräglat kristen moralist som har bekämpat abort, stamcellsforskning och homosexuellas rättigheter.

Det var inte fel att avsätta en fascistisk massmördare som Saddam Hussein, men den obefintliga efterkrigsplaneringen vittnar om en rent brottslig arrogans. Rättslösheten och tortyren i Guantánamo har skämt ut USA och hjälpt terroristerna och på hemmaplan har Bush ökat kontrollen och övervakningen av befolkningen. Samtidigt har han premierat lojalitet framför kompetens hos medarbetarna och struntat i konstitutionens begränsningar för presidenten makt.

Ändå var kungen i Almedalen i år Karl Rove, pr-mannen bakom Bush. Och absurt nog var det den liberala tankesmedjan Timbro som bjudit in honom för att ge de borgerliga några tips från coachen. Bland annat stod lunch med moderaternas partisekreterare Per Schlingmann på agendan. Måtte han inte ha lyssnat.

Jag jobbade på Timbro under fem års tid och vi arbetade varje dag för motsatsen till vad Rove står för. Han är en maktspelare utan principer – utom i de fall han har dåliga principer.

Som Bushs chefsrådgivare och vice stabschef hade Rove en dubbel plan för att skapa en ”permanent republikansk majoritet” – man skulle fjäska hämningslöst för gräsrötterna i den kristna högern samtidigt som man köpte upp andra grupper med skattemedel och godsaker.

För att få fundamentalisternas stöd ville administrationen riva alla hinder för den federala statens makt att förbjuda det som ansågs omoraliskt. Bush ville till exempel förbjuda delstater från att låta homosexuella gifta sig, lät federala åklagare ingripa mot pornografi och i en särskilt absurd episod förbjöd han och den republikanska kongressen Floridas rättsväsende från att låta maken till en hjärndöd kvinna stänga maskinerna efter 15 år.

Samtidigt mutades läkemedelsbolagen och pensionärerna genom en kopiös expansion av läkemedelssubventionerna, lärarna fick en fördubbling av den federala utbildningsbudgeten, kyrkorna fick skattepengar till socialhjälp, bönderna berikades med ett mångmiljardpaket och stål- och skogsarbetarna fick tullskydd.

På så vis bröt Rove och Bush med den individualistiska traditionen från Ronald Reagans dagar och skapade det som nu kallas ”big government conservatism”. Rösterna skulle köpas med väljarnas egna pengar. De inhemska utgifterna ökade snabbare än under någon president sedan Lyndon Johnson på 1960-talet och ändå sänktes skatterna så att underskottet skenade och dollarn rasade.

Det ska sägas att Rove också hade ett par goda idéer. Han ville ge illegala invandrare medborgarskap och rädda pensionssystemet med privata fonder. Men inkompetens i kommunikationen gjorde att de projekten kollapsade.

Det strider mot den svenska mediebilden av Rove som ett pr-geni. Men långt ifrån att skapa en permanent majoritet ledde hans idéer till det republikanska partiets sönderfall. Demokraterna har en växande majoritet i kongressens båda kamrar och Bush är en av de mest impopulära presidenterna i USA:s historia. Republikanerna ville ha en ny Reagan, men Rove gav dem en ny Nixon.

Det går nämligen inte i längden att hålla alla på gott humör. Om man inte gör prioriteringar och vågar göra vissa besvikna kommer så småningom alla att känna sig svikna.

Det går inte att spendera pengar man inte har och det är omöjligt att hitta nya väljare i mitten om man underordnar sig den kristna högern.

De sista som borde ha intresse av en så principlös och antiliberal person som Karl Rove är en tankesmedja som Timbro och vi får hoppas att de borgerliga partiledningarna på sin höjd betraktar honom som ett avskräckande exempel.

Deras bristande känsla för individualistiska värderingar har redan lett dem vilse i FRA-frågan. Mer principlöshet är inte lösningen på deras problem.

Dagens debattör

Johan Norberg

34 år, Stockholm.

Författare och liberal debattör. Verksam vid den amerikanska tankesmedjan Cato Institute.