Överläkare: Gellert Tamas bok innehåller allvarliga brister

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

"Frågan om apatiska barn måste utredas"

Gellert Tamas bok De Apatiska är en uppföljare på Lasermannen. Temat är snarlikt. Men om huvudpersonen i Lasermannen är en ensam galning är skurkarna betydligt fler i den nya boken. De misshandlar dock invandrare med samma onda uppsåt.

Boken tar upp ett angeläget ämne som förtjänar att diskuteras och att reflektera kring eftersom den världsunika epidemi av barn med svåra uppgivenhetssymptom som uppstod 2002-2005 i Sverige skakade om vårt samhälle och innebar en stor utmaning för svensk sjukvård, men först och främst innebar den ett gigantiskt lidande för de barn som fick betala (och fortfarande betalar) det högsta priset i detta fenomen.

Jag gör på intet sätt anspråk på att förstå spelet kring de apatiska barnen när det gäller vad som hände på politisk nivå eller på Migrationsverket. En av bokens förtjänster är att genom fallbeskrivningar gestalta hur omänsklig den svenska migrationspolitiken i många fall blev i praktiken. Detta illustrerar mitt huvudbudskap i denna fråga: Lagar, regler och myndighetsutövning kan driva in människor i sjukdom och onödigt lidande. Sjukvården, som självfallet skall göra allt som står i dess makt att hjälpa dessa människor, kan omöjligen själv undanröja anledningen till detta lidande. Lösningen är till stora delar politisk.

Han hävdar genom att citera en ”nära medarbetare” att jag blivit inhuman och okänslig för svaga och nödlidande människors behov genom att ha arbetat på ”lyxkliniken” i Danderyd. Skulle det handla om en nära medarbetare skulle denne känna till att jag att jag under ca 10 års tid var ansvarig för Familjeavdelningen i Danderyd som hade hela länet som upptagningsområde och där vi företrädesvis arbetade med familjer med kombinerade psykiatriska, ekonomiska och sociala problem, ofta ensamstående mammor och deras barn från de södra förorterna och ofta invandrare. Jag har dessutom arbetat som konsult i 20 år på olika ungdomshem för kriminella och missbrukande ungdomar med mestadels invandrarungdomar som klientel. Det ligger därför nära tillhands att misstänka att detta är ett fabricerat vittnesmål ägnat enbart att misskreditera mig.

GT återkommer gång på gång till att jag inte själv bevittnat de omständigheter jag redogjort för i de förbryllande fall vi stötte på. Man ska då veta att behandlingsansvariga inom klinikvården dagligen grundar sina bedömningar och beslut på initierade beskrivningar av vårdpersonal som ser barn och familjer dygnet runt. I detta fall fick jag upprepade trovärdiga beskrivningar av personal med lång erfarenhet och stor integritet. Jag bedömde att detta var information som var väsentlig att föra vidare, inte för att det förklarar de apatiska barnens tillstånd i största allmänhet utan för att detta kunde vara en liten pusselbit i en större helhet. Möjligen gjorde jag här en felbedömning när jag så här i efterhand ser hur detta har använts.

GT beskriver utfrågningen i socialförsäkringsutskottet på ett märkligt sätt. Mitt huvudbudskap var att den svenska asylpolitiken skapar psykiatrisk sjuklighet eftersom uppehållstillstånd sällan beviljades på asylskäl. Det som då kvarstod som möjlighet var att få PUT (permanent uppehållstillstånd) av humanitära skäl, av vilka ett var svår sjukdom. Formen för utfrågning i detta utskott är att ledamöterna har rätt att ställa frågor. Jag fick då några frågor om det fanns barn som inte var så sjuka som de verkade. Jag svarade sanningsenligt utifrån den erfarenhet jag har, men så här i efterhand hade det kanske varit bättre att hålla tyst om detta eftersom denna del fick oproportionellt stort medialt intresse, vilket inte var min avsikt.

Eftersom de delar som jag har förstahandskännedom om är osakliga och tendentiösa, skulle jag önska att resten av boken också granskas mer kritiskt än vad som skett eftersom jag misstänker att den skulle kunna vara behäftad med liknande brister.

Peter Engelsöy
Biträdande verksamhetschef och över­läkare vid BUP-kliniken i ­Stockholm

Publisert: