ÅSIKT

Blogg- (k)ungen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Isabelle Ståhl: Vilka tjänar egentligen på Schulmans fjortisjargong?

Foto: ”När Alex Schulman bjöd ut sin frus sexuella tjänster och spred en förlegad, antifeministisk kvinnosyn, var det lysande samtidsskildring? Det är ju bara billig, sexistisk fjortonåringsjargong.” skriver Isabelle Ståhl.
Foto: Debattör: Isabelle Ståhl, 19 år, bloggare, skribent,litteratur-vetenskapsstudent.http://whiteandnerdy.blogg.se

Aftonbladet.se:s chefredaktör Kalle Jungkvist säger att det var bra att Alex Schulmans blogg lades ner, då han insåg ”vilka problem bloggen hade kunnat innebära för Aftonbladet och läsarna i längden”. Varför satte han inte stopp för de människoförnedrande inslagen på bloggen medan den existerade, istället för att klaga lite klädsamt efteråt?

Alex Schulmans tvåhundrafemtio tusen läsare saknar honom och är besvikna på att han lämnade dem. I kommentatorsfältet kan man bland annat läsa att folk tyckte att hans blogg ”lyste upp livet” och var ”något som gjorde tillvaron meningsfull för alla som satt och ruttnade på kontor ute i landet”. Tänk att människor behöver en offentlig avrättning av någons värdighet var fjärde timme, för att finna tillvaron mindre meningslös.

Under franska revolutionen samlades folkmassorna för att titta på när människor avrättades – att se någon annan lida lättade den egna misären för en liten stund. Alex Schulmans blogg är en annan sorts giljotin. Vi lever i ett rädslostyrt samhälle där folksjälens bristande självförtroende ger bränsle åt ett cyniskt, empatibefriat elektroniskt maskineri.

Vi går mot ett samhälle där skolgårdens mobbning rättfärdigas i vuxenlivet – för det är tydligen okej när det publiceras på internet, eller utförs i tv. Tv-programmet Idol är ett annat slags giljotin. Säg den som inte skrattat och känt sig lite bättre själv när den sett en deltagare förnedras.

Någonstans, motvilligt, inser jag att jag också känner en svag stickning av saknad efter Alex blogg. För visst var det en trivsam rutin att kontrollera vem han hade krossat under dagen, visst kände man sig en aning bättre själv då. Han sköt inte alls bara uppåt, som Sigge Eklund sade i sin debattartikel för en vecka sedan. I somras tog Schulman en bild av ett par okända killar från min lilla stad och skrev förnedrande saker om dem på bloggen. Tänk om det varit jag. I kommentatorsfältet stämde hundratals människor in i hatropen mot dessa två personer som de aldrig ens träffat. De tävlade i att vara mest raffinerat cyniska, det påminde mest om en masshets. En legitimering av mobbning.

Även de respekterade medierna började hylla Alex Schulmans blogg. Den kallades bland annat för ”lysande samtidsskildring”. När Alex Schulman bjöd ut sin frus sexuella tjänster och spred en förlegad, antifeministisk kvinnosyn, var det lysande samtidsskildring? Det är ju bara billig, sexistisk fjortonåringsjargong.

Bloggen främjar decentralisering av mediemakt, men när den blir verktyg för nationella extremstora medier, försvinner inte den ursprungliga tanken lite då?

Alex har sagt att han stängde bloggen mest av etiska skäl. Det är naturligtvis lögn, han ville bara gå vidare till nästa vinstindrivande projekt. Men att då och då spela lite på ett slags empatisk insiktsfullhet ingår i det varumärke han byggt upp. Han har själv sagt att alla hans blogginlägg var delar i en större plan, delmoment i uppbyggandet av en produkt. För det är så det funkar i vårt samhälle idag – image är viktigare än själ, den färdigpaketerade person-produkten är viktigare än den mångfacetterade, äkta identiteten bakom masken och spelet.

På facebook kan vi framställa oss precis som vi önskar, som snygga välputsade varumärken. Big Brother-deltagarna får rådet att bibehålla samma image genom hela serien, det blir lättare för publiken att ta till sig karaktären då. Vi skalar bort oss själva till förmån för det strömlinjeformade normidealet, vi hånar och sårar och avrättar för att stärka oss själva och våra varumärken.

Vi är snart bara batterier som genererar kraft åt multiföretagens kommersiella intressen. Företag som använder den empatilösa, råa respektlösheten som vapen.

Isabelle Ståhl