ÅSIKT

Lars Ohlys avgång öppnar för ny vänster

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Anna-Klara Bratt: Ohly lyckades aldrig skapa det nödvändiga förtroendet

Så avgår till slut Lars Ohly. Ett pressmeddelande från Vänsterpartiet på tisdagseftermiddagen satte igång ett talande flöde på Twitter. Anspelningarna på ”missförståndet” om Nacka Skoglund, kommunistspöket eller till och med den så förhånade bröstpumpen illustrerade väl det faktum att ”Lasse” aldrig lyckats skapa det förtroende han hade behövt som partiledare för Vänsterpartiet. Tvärtom har Lars Ohlys utspel alltid kommit att fördunkla det politiska budskapet – och det i en tid när det mer än någonsin har behövts tydliga röster från vänster.

Det kan tyckas som ett mysterium att han har suttit kvar på sin post ända sedan 2004. Och varje gång han ifrågasatts, vare sig det varit inifrån eller utifrån partiet, har det alltid varit Ohly själv som försvarat sig och sin position.

På presskonferensen där Ohly meddelade sin avgång hävdade Ohly att han bringat lugn i Vänsterpartiet. Men faktum är att han endast bringat lugn i en av flera fraktioner. Dessutom sedan minst två grupper redan lämnat partiet. Hans avgång öppnar nu åter för den förnyelseprocess som påbörjades, faktiskt med just Ohly som partisekreterare, under Gudrun Schyman redan i slutet av 90-talet.

Hur Vänsterpartiet nu hanterar tillsättningen av ny partiledning kommer att bli mycket viktigt för deras förmåga till nystart. Lika viktig, talande och avslöjande som när Socialdemokraterna nyligen ”fick” Håkan Juholt.

På samma presskonferens hävdade Ohly att tillsättningen nu ska ske på ett ”öppet och bra sätt”. Och till skillnad från i Socialdemokraterna finns det gott om kandidater i Vänsterpartiet. Både sådana som öppet sagt sig vilja leda partiet, som Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson, som bland dem som ännu inte tagit steget fram. Och väljer partiet den modernare vägen med delat eller – som också föreslagits – kollektivt ledarskap, har de stor chans att skapa den politiska bredd som det finns plats för bredvid Juholts socialdemokrater.

Ska Vänsterpartiet nå utanför de egna leden måste de nämligen inte bara signalera modernare politik, men också modernare praktik. Efter sju år med Lars Ohly måste partiet åter vända sig utåt. Bli öppet på riktigt. Öppet gentemot likasinnade i Europa och här hemma, öppet för flera diskrimineringsgrunder än klass men också öppet för fler samarbetspartners än de rödgröna riksdagspartierna.

Ett delat ledarskap ökar chanserna för den nya ledningen att hålla ihop Vänsterpartiet och markerar också mot myten om den ensamme ledaren – en trend som tyvärr ser ut att vara på väg tillbaka inom exempelvis just socialdemokratin.

Sedan en tid tillbaka pågår det ett förnyelsearbete inom Vänsterpartiet. Slutsatserna summeras av Lars Ohly i samband med hans avgång: ”Vi måste intensifiera arbetet mot rasism, fortsätta att utveckla vänsterpartiets feministiska politik, tydligt försvara en generell välfärd utan vinstintressen och arbeta för utvecklad demokrati på arbetsplatserna”.

Med undantag från att de internationella ansatserna saknas i uttalandet låter det som kloka ambitioner, men också som att man tänker sig en kamp om röster och medlemmar med Feministiskt Initiativ och LO snarare än med regeringen och näringslivet?

Att vända sig utåt och öppna upp Vänsterpartiet handlar om att höja blicken högre än de som står närmast runt omkring. De som delar politiska visioner är potentiella samarbetspartners snarare än konkurrenter. Menar de exempelvis allvar med att förstärka den feministiska och antirasistiska politiken, vilket mycket väl kan ske på arbetsplatserna, är Fi en given samarbetspartner.

När Ohly annonserade sin avgång tryckte han på att han ökat Vänsterpartiets regeringsduglighet. Det var lite märkligt med tanke på att partiet under så kort tid agerade samarbetsparti under Ohlys ledarskap. Själva ”regeringsdugligheten” får vi snarare söka längre bak i partiets historia. Icke desto mindre pekas utmaningen för det nya ledarskapet tydligt ut: att både kunna samarbeta inom och utanför riksdagen.

Det är en sådan bredd som krävs för att Vänsterpartiet ska kunna motivera sin plats som politiskt kraft. Ett delat partiledarskap ökar chanserna för en sådan bredd. Josefin Brink och Jonas Sjöstedt skulle utgöra ett bra team. Rossana Dinamarca, Ulla Andersson och Hans Linde är andra potentiella kandidater. Kan riksbanken dela ledarskap kan Vänsterpartiet. I alla fall 2012.

Anna-Klara Bratt

Chefredaktör och ansvarig utgivare för webbtidningen Feministiskt Perspektiv

ARTIKELN HANDLAR OM

Politik