ÅSIKT

Blinda blir analfabeter

DEBATT

Experthjälpen har försvunnit i skolorna – många barn får inte lära sig punktskrift

På Resurscenter Syn i Stockholm sitter kunniga specialpedagoger och känner till barn i skolan som inte får något stöd. Barn som de tidigare hade ett ansvar och ett engagemang för får man inte längre ta kontakt med för att ge dem träning.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Specialpedagogiska institutet (SIT) låter det ske och har nu byggt upp ideologier utan kunskaps- eller forskningsförankring. De motverkar i?stället de egna målgrupperna, åtminstone gruppen synskadade.

Vi undrar: vem är det som ska lära ut punktskrift, syntetiskt tal, synhjälpmedel för att läsa av tavlan, Daisy-intalade läroböcker, studieteknik, kemi, fysik, hemkunskap, slöjd, gymnastik utan syn och abakus för snabbräkning? Av klasslärare som inte själva behärskar punktskrift och de andra teknikerna som utvecklats under många år?

Inte oväntat har följden blivit att endast enstaka blinda barn nu blir goda punktskriftsläsare, medan andra blir analfabeter. De får helt enkelt inget effektivt aktivt läs- och skriftspråk.

När specialskolan vid Tomteboda i Solna lades ned på 1980-talet, byggde staten upp en regionalt baserad stödorganisation för synskadade barn med två resurscenter. Specialpedagoger i alla län och med kunskap om konsekvenserna av blindhet eller uttalad synsvaghet i skolan tog ett aktivt ansvar för barnens behov av till exempel punktskrift eller synhjälpmedel. Det möjliggjorde helt enkelt integrering av synskadade elever i grundskolan och gymnasiet och var ett bra stöd till övriga lärare i skolan. Barnen kunde bo hemma i?stället för på en institution.

Förutsättningen för dessa engagerade specialpedagoger att kunna bibehålla kompetensen var en direkt, kontinuerlig och nära kontakt med synskadade elever och deras lärare. Den kända Tomtebodaskolan blev ett av resurscentren med uppdrag att vara ett nav för de regionalt baserade specialpedagogerna. Med deras kunskaper från fältet kunde man utveckla specialpedagogiken för synskadade, men också kartlägga enskilda barns behov av insatser och anordna gruppaktiviteter för synskadade barn, där barnen och deras föräldrar fick träffa andra i samma situation.

Specialpedagogiska institutet övertog ansvaret för stöd till funktionshindrade barn i skolan år 2001. Nu ser vi resultatet av en ideologi, som motarbetar specialistkunskaper och experthjälp till barn med olika funktionsnedsättningar. SIT:s uppdrag från skolministern må vara orsaken till sakernas tillstånd, eftersom man arbetar på ett politiskt uppdrag, men SIT borde kunna se orsakerna till den negativa utvecklingen.

Man arbetar i?dag för att de statliga specialpedagogerna, nu kallade rådgivare, inte ska ha någon särskild specialistinriktning. I?stället ska man ha kunskaper om alla typer av funktionshinder, inte vara expert på och kunna allt om till exempel synsvaghet eller blindhet.

SIT uppdrar inte heller längre åt sina specialpedagoger att arbeta direkt med enskilda barn, utan man ska göra insatser endast på förfrågan från en kommun eller en skola.

Synskadade barn, som är få och har väldigt speciella behov, har därför förlorat sina specialpedagogiska experter och ingen statlig resurs tar ansvar. SIT marknadsför sig ur den egna verksamheten med den ideologi man i dag jobbar efter.

Det här är mycket anmärkningsvärt och nu måste SIT revidera sin uppfattning så att synskadade barn som kräver speciell pedagogik ska få direkta insatser av experterna, det vill säga av dem som kan ge den. Utan att behöva vänta på kommunala beställningar i en onödig byråkrati.

Ungefär 150 barn per årskull i Sverige är synskadade, 10 till 20 av dessa är helt blinda. Det är naturligtvis så att den enskilda kommunen – särskilt de små kommunerna i landet – inte har den nödvändiga kompetensen för barn med grava synnedsättningar. Staten har då ansvaret att ge ett aktivt pedagogiskt stöd och utveckla dessa kunskaper.

Specialpedagogiska institutet tar inte det här ansvaret i dag. De som drabbas är barnen som inte får lära sig läsa, skriva, orientera, slöjda och räkna.

Krister Inde (synpedagog och författare projektledare Certec Lunds universitet), Lena Jacobson (docent barnögonläkare Astrid Lindgrens barnsjukhus), Bengt Lindqvist (f d ordförande SRF och socialminister), Ann och Ture Magnusson (föräldrar till Lisa synskadad tonåring Karlstad), Lennart Nolte (f d ordförande SRF), Jan Ygge (barnögonprofessor Karolinska institutet)