ÅSIKT

Birgitta Ohlsson, det här är skenfeminism

Debattören: Problemet är inte skons namn utan varför pojkar och flickor ska ha olika skor

Foto: LOTTE FERNVALL
Varför nöjer sig Birgitta Ohlsson med att skorna för flickor döptes om? Huvudbryet bör ju snarare vara varför det överhuvudtaget ska finnas ”pojkskor” respektive ”flickskor”, skriver Stella Ezimoha (lilla bilden).
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. På Instagram lovordar Birgitta Ohlsson (L) att en, som hon själv kallar det, ”feministisk kapitalism” kommit till uttryck.

Mer precist är det, av inlägget att döma, föräldrar som protesterat mot att skor avsedda att bäras av flickor benämnts som "sötnos/docka" medan skor avsedda för pojkar kallades för "ledare" på en hemsida som säljer skoluniformer.

Debattörer skonade ej heller företaget utan gav den ojämlika etiketteringen av skorna en känga. Kritiken ledde till att skorna för flickor nu berättigat döps om, troligtvis till något lika framgångsklingande som de skor som avses bäras av pojkar.

Ett utmärkt exempel på att rösta med plånboken, menar Ohlsson. Slutet gott, allting gott. Eller? Givetvis är detta ytterligare ett exempel på stereotyper kring kön i marknadsföringen av produkter. Vi kan dagligen se hur de traditionella könsrollerna återspeglas i hur män respektive kvinnor får agera representanter för olika sfärer; männen som starka, framgångsrika ledare och kvinnor som omhändertagande, tillgivna och feminina.

Denna inskränkta människosyn är ju naturligtvis ett obefogat vansinne. Vi vet mycket väl att kvinnor är såväl kapabla som villiga att styra och det finns som bekant heller ingen fysisk begränsning för dem att så göra.

Just därför undrar jag varför Birgitta Ohlsson nöjer sig med att skorna för flickor döps om? Huvudbryet bör ju snarare vara varför det överhuvudtaget ska finnas "pojkskor" respektive "flickskor".

Detta såvida Ohlsson inte ruvar på uppgifter om människans anatomi som motiverar varför flickors fötter kräver en pimpinett lacksko med rosett och klack i stället för en sportig gympasko med snörning lik den som erbjuds för pojkar på hemsidan. (Om nu flickor, eller för den delen pojkar, egensinnigt skulle vilja bära lackskor är det ju självfallet inget jag motsätter mig. Det problematiska är ju, hur traditionsenligt det än må vara, att enbart flickor på förhand manas att så göra).

Huvudbryet, som beskrivits ovan, bör föranleda en oro för att detta inte enbart är en fråga om hur produkter benämns hos återförsäljare.

Dessa könsroller marinerar barn i uppfattningar om vad de förväntas och är förmögna att utföra. Detta till den grad att deras chanser att trotsa denna stereotyp kan upplevas som brända.

Pojkarnas fotriktiga skor inbjuder till lek, sport och aktivitet. Flickornas skor insinuerar att de, som passiva stilleben, förväntas lägga pärlplatta eller sitta i knät på fröken, i mitt tycke rogivande sysselsättningar, men ändock fullt möjliga att utföra i samma praktiska skor som är menade för pojkar.

Med dessa förutsättningar givna är det inte konstigt att skorna för pojkar marknadsförs som ”ledare” och de för flickor som ”docka”.

Att ett enstaka Instagram-inlägg av en visserligen mycket uppskattad feminist, före detta minister och numera även partiledarkandidat, ägnas en debattartikel kan möjligen anses vara petgöra.

Jag vill emellertid mena att detta exemplifierar en tendens av ofullkomlighet i många slutsatser av feministiskt relevanta orättfärdigheter. En skenfeminism som förlikar sig med att kvinnan, med smicker och etiketter, enbart framställs som jämställd med mannen är inte effektiv och inte heller rättvis mot den faktiska problematik som föreligger.

Vi får inte gå på dessa enkla finter. Vi ska inte nöja oss med att få höra att flickor, i samma utsträckning som pojkar, kan bli ledare om de samtidigt blir tilldelade sämre verktyg än pojkar.

Vi bör inte stirra oss blinda på att kvinnor ska krossa glastak utan att vi rimligen ifrågasätter varför glastaken överhuvudtaget existerar ovan deras huvuden.

Därför kan jag inte undgå att påtala att jag är överraskad av Birgitta Ohlssons ytliga sätt att närma sig den här frågan, inte minst när hon annars belyser feminismens betydelse på ett skickligt och engagerat sätt.

Måtte det inte vara ett manér för att plocka enkla poäng i ambitionen att ta över partiledarposten. Att de skor som avses bäras av flickor nu döps om är nämligen ingen feministisk kapitalism, anser jag. Det är en skenfeminisms befängda triumf i en bagatellisering av en reell oförrätt, som om vore vi så blåögda – ty ännu kvarstår ju den faktiska problematiken. En ny etikett gör inte felet rätt.


Stella Ezimoha, kandidatstudent i kriminologi vid Stockholms universitet samt i statsvetenskap vid Uppsala universitet


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.