ÅSIKT

Osmakligt när KD-politiker jämför aborter med nazism

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Debattören: Rashygien och änglamakerskor – abortmotståndares retorik skuldbelägger kvinnor

Foto: FREDRIK HJERLING
JA TILL LIVET Då 1998 – KD-politikern Mikael Oskarsson demonstrerade med pastor Ulf Ekman för Livets ord mot abort.
Demonstrationen var anordnad av Ja till livet. I dag 2011 – Ja till livets ordförande Gunilla Gomér jämför på sin blogg aborter med nazism.

Fri abort har varit en nyckelfråga i kvinnokampen. För inte mer än några årtionden sedan tvingades svenska kvinnor i behov av abort resa över Östersjön. Den verkligheten råder fortfarande i länder i vår närhet, och i stora delar av världen är kvinnor hänvisade till rena kvacksalvare med smutsiga verktyg.

Kampen är inte heller över på hemmaplan. Energiska abortmotståndare för ofta fram välputsad och inlindad kritik, men i botten är deras agenda att sätta stopp för alla aborter. Och ibland lyser människo- och kvinno­synen igenom i val av ord och sällskap.

Ja till livets ordförande Gunilla Gomér, tillika sjukvårdspolitiker (KD), har fått sina ­minuter i tv-rampljuset, med det ­famösa uttalandet om ”import” av ­utländska barn.

Men det är inte allt: på sin egen blogg drar hon parallel­ler från filmen ”Schindler’s List” och nazismens rashygieniska program, till aborter och fosterdiagnostik.

Att jämföra med några av mänsklighetens värsta brott är ett häpnadsväckande sätt att skuldbelägga de kvinnor som, ofta efter svåra överväganden, beslutar sig för att genomgå en abort.

Att likna sjukvårdens insatser för dessa kvinnor vid en nazistisk människosyn, är så osmakligt att jag måste läsa flera gånger för att förstå att detta verkligen är vad antiabortrörelsens före­trädare och en politiker i ett annat allians­parti faktiskt skriver.

På Ja till livets blogg görs en del andra liknelser. De svenska abortmotståndarna jämför sin kamp med människorättsaktivister i Kina, som slåss mot polisbrutalitet och tvångsaborter. Där citeras också gillande att aborter är dagens motsvarighet till änglamakerskor, därtill skattesubventionerade. Vårdpersonal som hjälper kvinnor att få abort ska alltså jämställas med barnamördare?

När Gomér och hennes åsiktsfränder vill skärpa svenska abortregler och till exempel göra det möjligt för vårdpersonal att avstå från att utföra aborter, är det hög tid att blåsa till strid för oss som står upp för varje kvinnas rätt till sin kropp och sitt liv.

Tvärtom vill jag att fler länder inför liberala abortregler – alla kvinnor borde ha rätt till fria, lagliga och säkra aborter. Och självklart ska varje kvinna i Sverige känna sig helt säker på att inte behöva resa till ett annat sjukhus för att få hjälp.

Professionalitet måste ­råda så att kvinnan känner sig välkommen och sedd. I stället för att få kvinnor att föda oönskade barn måste vi lägga kraften på att minska antalet oönskade graviditeter. Och det gör man förstås inte genom att jämföra kvinnor som gör abort med nazisternas värsta förbrytelser. I stället ­behövs öppenhet och kunskap för unga kvinnor och män.

Jag har fått höra av personer som professionellt möter unga kvinnor att en del inte tror att de kan bli gravida. Kanske har diskussionen om barnlöshet spridit den bilden. Förr var flickor rädda för att bli gravida. I dag är många rädda för att inte kunna bli det. Det är en stor omställning i unga kvinnors uppfattning.

Sex- och samlevnadsunder­visning måste kvalitetssäkras i alla skolor. Ungdoms­mottagningarna ska vara ställen dit även killar naturligt vänder sig.  Mediebilden av farliga p-piller måste balanseras – att det för de allra flesta är tämligen oproblematiskt ger inga löpsedlar.    

Jag tror inte på hårdare abortlagstiftning eller statliga kampanjer för fler inhemska adoptioner.

I stället krävs mer jordnära ­insatser från skolan, ungdomsmottagningarna, vården – och från föräldrar, liksom alla ansvarstagande vuxna.

Anna Starbrink