Biståndet når inte de allra fattigaste
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2013-12-20
V: Alliansen har ersatt fattigdomsbekämpning med global arbetslinje
DEBATT Biståndsviljan är stark i Sverige. Det finns ett brett folkligt stöd för att vi ska ha ett högt bistånd av god kvalitet. Det är inte så förvånande. Det finns en lång tradition av solidaritet i vårt land. Vi vet att fattigdom slår sönder den enskildes liv, men att fattigdom är ett gemensamt samhällsproblem som vi behöver möta tillsammans. Men i det tysta har svenskt bistånd i grunden förändrats. Under den borgerliga regeringen har fattigdomsbekämpning fått en allt mer undanskymd roll. Allt mindre av svenskt bistånd når de fattigaste.
Förändringen syns tydligt i hur regeringen styr biståndsmyndigheten Sida. I de fyra senaste regleringsbreven för Sida som den borgerliga regeringen lämnat ifrån sig förekommer orden fattig och fattigdom endast vid nio tillfällen. Det kan jämföras med den tidigare regeringen. I de fyra sista regleringsbreven som den socialdemokratiska regeringen lämnade ifrån sig förekom samma ord vid sammanlagt 49 tillfällen.
I år kommer Sida att besluta om biståndsinsatser för över 18 miljarder. Om regeringen då väljer att lyfta fram fattigdom 17 gånger, som man gjorde i regleringsbrevet för 2003, eller en gång som man gör i år så får det självklart konsekvenser. De fattigdomsrådgivningstjänster som tidigare fanns på Sida har dragits in. I sina upphandlingar nämner inte Sida fattigdomsbekämpning. Regeringen har dessutom avslutat biståndet till några av jordens fattigaste länder, nu står Burkina Faso och Bolivia på tur.
Samtidigt har den borgerliga regeringen allt mer fokuserat på kortsiktiga resultat i biståndet. Effekten av det har blivit att insatserna fokuseras på områden där man just kan nå kortsiktiga resultat och att man lämnar svårare projekt där det krävs ett mer långsiktigt arbete. Det är lättare att nå snabba resultat om man jobbar med män i storstad med några års skolgång än om man riktar sina insatser mot kvinnor på landsbygd som kanske aldrig satt sin fot i en skola. Den borgerliga biståndspolitiken kan uppvisa fina resultat, men den bidrar knappast till att bryta ner de strukturer som skapar fattigdom.
Denna radikala omläggning av svenskt bistånd märks av runt om på jorden. När Indevelop genomförde en utvärdering av svenskt bistånd fann man att 40 procent av Sida insatser över huvud taget inte nådde de fattigaste. Det som borde vara biståndets huvuduppgift har tydligt nedprioriterats.
Den borgerliga biståndspolitiken bygger på hemmasnickrade nyliberala teorier i stället för den breda erfarenhet som finns i vårt land. Utländska investeringar, tillväxt och ökad handel ses som ensidiga lösningar på de komplexa utvecklingsutmaningar världen står inför. Ökad tillväxt och handel leder inte per automatik till att fler flickor får gå i skolan i Afghanistan eller att småbönder i Mali får stöd att utveckla sin produktion. Ett bistånd med tydligt fattigdomsfokus har en viktig roll att spela. Det är i sammanhanget talande att regeringen nu talar om en global arbetslinje i utvecklingspolitiken. Den politik som i Sverige ökat klyftor, otrygghet och barnfattigdom ska sättas på export.
Men Sverige har bedrivit bistånd i mer än 50 år. Vi vet vad som fungerar och vi vet hur vi kan bidra till att fattiga människor ska kunna förbättra sin livssituation.
1,2 miljarder människor lever fortfarande i extrem fattigdom. Vi skulle kunna bli generationen som utrotar fattigdomen på jorden men då krävs en bred utvecklingspolitik som sätter just fattigdomsbekämpningen i centrum.
Hans Linde