Lyssna jag håller på att dö

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Kerstin Thorvall skriver om ångesteni att åldras

Det finns en myt om den lyckliga ålderdomen då vi får tid med allt vi inte hunnit.

Fina viner, goda böcker, golf och hus i Spanien.

Det finns en verklighet hemma hos författaren Kerstin Thorvall som handlar om matlådor från hemtjänsten och att livet är på väg att ta slut.

Berätta att det går över, vädjar hon i dag i en alldeles naken text på Aftonbladet Debatt i ett ämne få av oss kommer att kunna undvika.

När ålderdomen tar över livet.

 Det kommer flickor med matlådor som de värmer åt mig, men det är tidsödande. Jag har inte mikro. Jag måste helt enkelt ha en mikrougn.    Teckning: KERSTIN THORVALL
Det kommer flickor med matlådor som de värmer åt mig, men det är tidsödande. Jag har inte mikro. Jag måste helt enkelt ha en mikrougn.   Teckning: KERSTIN THORVALL

JAG GLIDER. Jag håller på att flyta bort.

Jag ser döden vart jag ser. Och vore jag nu en helig jungfru av Orleans eller en terrorist som med självmord åker raka vägen in i Paradiset borde jag intet frukta, ty jag är nära salighetens mål. Halleluja.

Men istället är jag en sjuttiosexårig, vettskrämd och hjälplös tant i varje vaken minut. Jag har varit inskriven på stans bästa psykiatriska klinik för att skolas in på antidepressiva medel för att bli en glad och trevlig tant, trots att jag går knackigt, men skam den som ger sig.

Efter en vår av hostor och lunginflammation fick jag en glad sommar då jag skrev en bok som kommer alldeles strax. ”Nödvändigheten i att dansa” heter den.

Och sen kom denna monumentala djävla ångest. Då ringde jag larmtjänst och som Fröding på det berömda porträttet satt jag och väntade på att någon skulle ha tid att lyssna när jag sa att jag håller på att dö. Nu. Strax.

Men sällan är det ju någon som har tid. Och i så fall; vad hjälper det mer än några minuter?

Fröding hade naturligtvis samma dödsångest som jag. Men bra mycket yngre. Sjuttiosex år är en ganska normal dödsålder, inte sant?

På sjukhuset drar det inihelvetet från fönstren men någon kommer varje gång man ringer. Då kan det vankas medicin ”downers” – falleralla.

Sen blir jag då utskriven och möter döden i en gråare och vardagligare form. Min kropp lever. Jag kan stå, sitta, skita och inta föda, men det som är Kerstin Thorvall håller sakta men säkert på att försvinna.

Jag är omhändertagen av Det allmänna. Det kommer flickor med matlådor som de värmer åt mig, men det är tidsödande. Jag har inte mikro. Jag måste helt enkelt ha en mikrougn. Det finns ingen väg utanom.

Den gradvisa glidningen från kompetent och fartig yrkeskvinna. Går svindlande fort. Man ringer och vill ha mig i något offentligt sammanhang och jag svarar: ”Jag är fortfarande sjuk. Jag är ledsen. Men på bättringsvägen.”

Den så kallade rehabiliteringen har ännu inte kommit i gång på allvar. Men här skyndas det långsamt. Min ångest över att måsta anpassa min tillvaro till Hemtjänstens tider äter mig inifrån. Jag är bliven ett kolli, inte alldeles än, men på väg att inte finnas. Man ringer olika instanser. Distriktssköterska eller psykjouren, då är det natt. Jag är nermonterad till en varelse som hela tiden söker hjälp. En fotskada (neuropati) som jag haft länge blir sämre om jag inte går, rör på mig. Promenader ingår inte i Hemtjänstens program. Men de kan ta hand om min linnetvätt.

Det är beundransvärt snälla och kompetenta flickor som tar hand om mig.

De är måna om mig.

Det sitter alltså hos mig själv.

Men om jag vill passa på att ta en liten kvarterspromenad just när solen står som högst så säger regelverket att klient får inte lämna flickan ensam i bostaden.

Men som sagt, jag får själv i möjligaste mån tycka till om vilken tid de ska komma.

Ångesten är mitt beroende.

Jag nöter ner mina vänner med förtvivlade telefonsamtal. Jag ringer från den värld som de inte vill veta något om. Den förnedrande ålderdomen i det svenska landet där man må se till att vara hungrig just då de kommer med min mat. Det är jag. Dödshungrig. Ni förstår, ni som är ute i verkligheten. Nej, vad säger jag, ni kan inte alls förstå att där jag är finns inte livet. Vi är en djävla massa tanter, framför allt, som bara har döden att vänta på. Och kanske att något av barnen ändå kan titta in en kort stund. Men vem vill möta en hysteriskt olycklig mamma, hon som måste ha samhällets vård, när hon nu inte klarar att handla och rusta till sig själv.

Jag har aldrig varit något för matlagning. Jag har på luncherna gått ut och ätit. Nu har de schysta lunchkrogarna i stor utsträckning lagt av inom mitt närområde. Detta kan inte Hemtjänsten rå för, det påstår jag verkligen inte, men det ingår i misären och min allt mer ökande panik.

Jag tillhör dem som haft mycket yngre vänner och levt som de och gått ut med dem. Nu kan jag inte ens gå ut på kvällen för klockan 22.00 kommer kvällspatrullen och droppar i mitt högra öga som är sjukt. Jag provar att göra det själv, och har lyckats ett par gånger, men är för rädd att missa.

Rädd är ledordet i min nya tillvaro. Nej, det är fel ord. Lamslagen av skräck och utan morgondag går jag in i natten.

PÅ SJUKHUSET fanns det en och annan som visste vad jag håller på med. Hållit på med.

Det är också så de uttrycker sig: ”Tänk, vilka bra böcker du skrivit. Tänk vad du har fått vara med om. Du har verkligen LEVAT. Det känns väl bra.” De talar om mig i förfluten tid. Det här jag håller på med nu är ett inte-liv. Hon går ändå uppe.

Fy fan, vad hungrig jag är men det är en halvtimme innan hon kommer.

Nej, nu har det gått över tiden. Jag svimmar. Jag äter upp mina tofflor med brunsås till.

Sådant är ett pensionärshjons liv. Vänta på hemtjänsten, vänta på distriktssköterskan, vänta på?

Dom har lokalen tvärs över gatan där jag bor. Jag förmår någon att komma över och stoppa in min utdelade portion i kontorets mikro. Kommer tillbaka halvljum och laxlåda hette det men det borde hetat potatislåda.

Det drar ihop sig till helg. Då ska det handlas och planeras för tre dagar. Jag sitter där med min potatis guppande upp och ner i magen.

Sent omsider kommer Ingrid, men hur yr blir jag inte av hennes lista på lunch och kväll, lunch och kväll o s v över veckoslutet. Jag blir spyfärdig av att höra talas om så mycket mat i olika formationer. Kissnödig och gråtfärdig orkar jag inte hänga med. Få se om ölkrogen på hörnet kan ha något på söndagen?

Jag är reducerad till en vegetativ omänniska och det här är väl bara början.

Ingrid är snäll och skriver upp allt hon säger om matprogrammet.

Barnen ringer inte. En eller annan vän inte mycket heller.

I stället sitter jag själv i skymningen och ringer och bjuder till att låta tokrolig när jag ska skildra mitt förfall. Att jag inte orkar köra tvättmaskinen, men i morgon? En snäll manlig bekant går en halvtimmes promenad med mig innan han ska börja jobbet på sitt antikvariat.

Så är jag då en som tigger om allmosor ifråga om samtal och förståelse, men jag hör ju själv hur tjatig jag är.

I andra sammanhang kan man säga: Du ska se att det snart känns bättre. Jag omväxlande fryser och svettas av oro och stark inre splittring som gör att jag bara läser rubrikerna i DN. Tittar på bilderna.

I GÅR upptäckte jag att jag glömt att stänga av två spisplattor. Och mitt i denna debilisering ringer det från yttre rymden. Vill jag sitta och telefonväkta någon timme och tala med läsarinnor? ”Chatta” ska det vara, men jag har ju ingen maskin (dator). Men det går också via telefonen. Jag jobbar med ett föredrag och känner just då att jag ändå fortfarande finns. Och kan. Men den psykiska styrka jag måste uppamma för att inte drunkna är ansenlig. JAG FÅR INTE förvandlas till ett rinnande stearinljus som osar mörkt. På dagarna kan jag ha små stunder av tillförsikt. Men i kvällningen kommer ångesten med sin stora svarta kappa. Eller den lägger sig som damm över mig.

Och jag vill ropa; Hjälp mig då. Tala till mig som om jag fortfarande är. Berätta för mig att det går över.

Det jag just nu upplever liknar ingenting annat i mitt liv. Hur många är vi som känner som jag? Som vill ropa: Hjälp mig då! Finns det någon enda djävla människa där ute som kan?

Vadå? Dra upp mig innan jag sjunker.

Jaså. Det är bara jag själv som... Ja, det är det väl. Men?

Okej då, nu sätter jag på tvättmaskinen.

Och tro det eller ej; några dagar senare samlade jag ihop mig och började göra anteckningar. Så där som man gör när man börjar tänka i en ny bok.

Kanske en rapportbok från de inre kolonierna.

Kerstin Thorvall (författare)

Publicerad: