ÅSIKT

Sluta hylla Birro som förebild

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

avMartin Ezpeleta

DEBATT

Nätet är fullt med falska pappaprofeter. Man ser dem överallt.

En ny generation Charles Ingalls, den moraliserande och präktiga pappan i Lilla huset på prärien.

Krönikörer och bloggare verkar ha blivit drogpåverkade av faderskapet. Beter sig som pundare som bytt ut haschkakor mot moralkakor.

Berusade av självgodhet kan man stöta på dem i fåfängans trappuppgång eller se dem räcka ut sina kupade händer genom sitt bloggfönster för att tigga om lite beröm.

Och sällan har så många pappor fått så mycket beröm för så lite.

Jag har själv bloggat om mina barn. Berättat att de är förlängningen av mitt kött och förädlingen av min själ. Att när min dotter tittar mig i ögonen älskar jag livet.

Sen har jag gått runt med mössan och fyllt den med bekräftelse. Oftast av kvinnor, som tycker jag är en fantastisk och kärleksfull pappa.

Det är så otroligt lätt att kamma hem jämställdhetspoäng, när man blir hyllad för det lilla man gör men inte ställs till svars för allt man inte gör.

Men som man brukar säga här i Argentina, el problema no es del chancho, sino del que les da de comer - problemet är inte grisen, utan den som matar den.

För sanningen är att papporna inte skulle dricka sig så fulla på självbelåtenhet, om det inte fanns kvinnor som var snabbt framme och fyllde på deras glas.

Ta Marcus Birro till exempel, som får kvinnliga läsare att börja producera bröstmjölk varje gång han pratar om sin son. Poeten hade knappt hunnit klippa av navelsträngen på sonen förrän han började predika i krönikor och sin blogg om vikten av att vara en kärleksfull och närvarande pappa, att ge sina barn tid.

För några dagar sedan fyllde sonen ett år.

”Jag skulle kunna gå igenom tusen krig för att få vara med dig”, skriver Marcus till sonen på bloggen. Det är ett vackert brev. Men Marcus är inte där. Han är inte ens tusen krig därifrån. Han är på Åmåls stadshotell.

Sanningen är att Marcus allt som oftast skriver sina politiska manifest om den närvarande pappan sittandes på något hotellrum i Sverige eller Europa.

Pappa måste ju jobba. Han har en karriär att tänka på.

Är verkligen de ”nya” papporna så mycket bättre än de gamla?

Men trots hyckleriet är Marcus Birro förmodligen Sveriges mest hyllade pappa och främsta kandidaten att bli president i de Präktiga Pappornas Republik, ett litet land man bara upptäcker om man tittar sig själv i naveln.

Snälla kvinnor, gör det inte så lätt för oss! Syna oss i sömmarna!

Döm oss pappor lika hårt som ni dömer andra mammor.

Låt för i helvete inte flaskan stå framme!

För när ruset gått över och papporna tröttnat på att vifta med sina minderåriga fanor, kommer de flesta bakfulla farsorna lämna över ungen till mamman och gå tillbaka till sitt liv, till sina karriärer.

Missförstå mig inte, jag struntar fullständigt i Marcus Birros livsval. Struntar i att han inte tagit ut föräldraledighet, trots allt sitt moraliserande malande. Jag är bara så jävla trött på alla skenheliga predikanter som förökar sig som ett virus på nätet.

Jag är själv ofta en av dem. Inte mycket annorlunda från Marcus Birro. Jag har också fått vara stjärnan, argentinsk mästare i blöjbyte och godnattsagor. Jag har fått höra hur synd det är om mig som måste lämna barnen och resa till Sverige fyra månader om året för att jobba, för att göra karriär. Jag kan bara föreställa mig kommentarerna om det vore mamman som gjorde samma sak.

I höstas reste jag sex veckor till Sverige för att göra en dokumentär. Jag märkte att min före detta – barnens mamma – var totalt utmattad. Trött på barnen, trött på mina ständiga resor. Jag fick dåligt samvete. Så några dagar innan jag åkte hem till Argentina ringde jag henne, sa att jag skulle till Ikea och undrade om hon ville ha något.

– Din frihet, svarade hon torrt.

Hon fick en ljusstake. Min frihet ger jag inte bort. Den måste hon ta ifrån mig.

ARTIKELN HANDLAR OM