ÅSIKT

Alliansen borde ha väntat in ett val

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Borgerlig debattör: Fel att lämna walk over till Löfven

Mycket har skrivits om den besvikelse som borgerliga anhängare känner inför decemberöverenskommelsen. Kritiken handlar framförallt om att Alliansen gav upp makten att som opposition ha inflytande över det absolut viktigaste verktyget i svensk politik: budgeten. Många borgerliga anhängare upplever också att allianspartierna ensidigt är fokuserade på att motverka SD, och inte socialism.

Men det finns en långt viktigare fråga som ännu inte fått svar: Varför gick inte Alliansen först till val och sedan förhandlade om en överenskommelse? Varför lämnade de walk over?

Alliansens officiella linje tycks vara att det är en slump att extravalet ställdes in. På Moderaternas hemsida kan vi läsa: ”Vid pressträffen meddelade även statsminister Stefan Löfven att han inte kommer att utlysa extra val så som han tidigare aviserat. Frågan om extra val är helt och hållet en fråga för regeringen.”

Var det verkligen en slump? Före decemberöverenskommelsen ledde Stefan Löfven en mycket svag regering, som utlovat ett extra val och enligt opinionsmätningarna löpte stor risk att förlora det valet. Alliansen var revanschsugen. Annie Lööf och C hade medvind. KD gick som första parti ut med ambitionen att föra en mittenorienterad immigrationspolitik. Omorienteringen kunde lockat borgerliga väljare tillbaka från SD. Anna Kinberg Batra är ny, men uppfattas som en lovande ledare för M.

Plötsligt valde Alliansens ledning att skriva på en uppgörelse, som innebar att Löfvens regering fick en mycket stark ställning. Det enda logiska valet för Löfven var då att ställa in extravalet. Varför ställa upp på ett val som de borgerliga mycket väl kunde vinna, när de borgerliga partiledarna gav Löfven allt han ville ha innan slaget utkämpats?

Att en deal fattades är i sig inte så märkligt. Men varför före extravalet? Efter valet skulle förstås ena blocket ha blivit större än det andra, med SD som vågmästare. Vare sig allmänhet, politiker eller stora särintressen som LO skulle ha accepterat att SD och oppositionen skulle fortsätta fälla regering efter regering. 

Resultatet hade sannolikt blivit en överenskommelse. Det mindre blocket skulle ha släppt fram det större, eventuellt med löfte om att samma deal skulle gälla under kommande mandatperioder. I gengäld skulle det mindre blocket kunnat kräva en rad saker. Om Alliansen hade vunnit skulle de rödgröna till exempel kunnat kräva att skatterna inte skulle sänkas i större utsträckning. Om de rödgröna hade vunnit skulle Alliansen på samma sätt kunnat kräva stopp för skattehöjningar. Nu valde Alliansen att lämna segern till Löfven utan ett val som de rödgröna kunde ha blivit förlorare i. För denna smått fantastiska deal förhandlade man inte till sig en mittenpolitik, utan bara ”samtal”.

Före uppgörelsen kallades Löfven ibland skämtsamt för ”mästerförhandlare”. Nu gör han skäl för titeln. Alliansen har förstås, allt annat lika, bättre möjligheter att regera i minoritetsställning än S och MP. Alliansen kan få stöd av både SD och MP, båda partierna stödde delar av Reinfeldts minoritetsregering. Om Alliansen å andra sidan håller ihop så kan S och MP inte få en majoritet. Under de förra fyra åren fällde aldrig SD och de rödgröna Alliansens minoritetsregering. Den rödgröna regeringen fälldes innan de fick sin första budget på plats.

Så varför lämnade Alliansen walk over i valet? Varför tog man inte möjligheten att kampanja på regeringsduglighet, en sammanhållen politik, satsningar på infrastruktur, fördjupad arbetslinje och en konstruktiv integrationspolitik?

Det är frågor som många borgerliga anhängare och partimedlemmar ställer sig. Tilliten för politiken urholkas om de inte får svar.

Nima Sanandaji,

liberal författare och debattör

ARTIKELN HANDLAR OM

Politik