ÅSIKT

Jag vill bli drogfri

DEBATT

Berny Pålsson: men jag är både missbrukare och psyksjuk och får därför ingen hjälp

Foto: Berny Pålsson.

Kan jag leva utan droger?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Det är en fråga som jag ställer mig själv varje dag och jag finner inget svar på den, eftersom jag inte vet hur det är att vara vuxen och nykter.

För exakt ett år sedan ringde jag till beroendeenheten och bad om hjälp för mitt missbruk. I ett år har jag skrikit efter hjälp men fått sitta hemma och kämpa ensam mot drogerna.

Jag har missbrukat droger sedan jag var elva år, idag är jag tjugotvå och fast i ett allvarligt blandmissbruk som förtär mig och min kropp, förstör mitt liv och sårar alla runt omkring mig.

Elva år av mitt liv har försvunnit i en drogdimma och nu vill jag förändra det.

Jag vill ha en tolvstegsbehandling i slutenvården. Men eftersom jag har en dubbeldiagnos, alltså är både drogmissbrukare och psykiskt sjuk, så vill ingen hjälpa mig. Missbruksvården hänvisar mig till psykiatrin och psykiatrin säger att dom inte kan hjälpa mig eftersom jag missbrukar droger.

Finns det ingen hjälp för oss med dubbeldiagnoser? Har vi ingen rättighet att få hjälp med att leva ett värdigt liv?

Jag minns så väl första gången jag testade en drog. Jag var bara ett barn och mamma hade en burk Stesolid, och när jag frågade vad det var sa hon att det var en medicin mot oro.

Eftersom jag var orolig så tänkte jag att kanske kan den här medicinen hjälpa mig också.

Då visste jag inte att Stesolid är narkotikaklassat och väldigt beroendeframkallande. Allt jag visste var att jag ville bli av med min oro.

Och det blev jag. Tabletterna ingav mig ett lugn som jag aldrig tidigare hade upplevt.

Jag trodde att drogerna var magiska, ett sätt att överleva på men jag kunde inte ha haft mer fel.

Amfetamin och benzo är de droger jag använt mest, men jag har också använt heroin, ecstasy, kokain och hallucinogener.

Jag använde så mycket amfetamin att jag inte sov på en vecka. Amfetaminet har förstört min mens och gett mig oregelbunden hjärtrytm, en gång tog jag så mycket heroin att jag sov naken i en trappuppgång. Jag gjorde slut på tvåhundra Rohypnol på en vecka och i perioder har jag även supit varje dag, månader i sträck.

Jag har aldrig sökt kickar eller tagit droger för att ha extra roligt, utan använt dem som en slags självmedicinering, en flykt ifrån schizofrenin men nu har jag insett att de endast förvärrar min sjukdom.

Jag insåg att min situation inte håller i september förra året, då jag tog en hallucinogen drog samma dag som jag blev utskriven från psykakuten.

När jag dagen efter ringde och bad om hjälp, om en behandling, så lovade dom mig att det skulle gå fort. Vi skulle ha ett nätverksmöte med folk från beroendeenheten, min läkare och min psykolog. Men först två månader senare ägde det mötet rum, ett möte där allt vi kom fram till var att vi skulle ha ett nytt möte om en månad.

Efter det hade vi flera sådana möten, med många månaders mellanrum, men ingenting hände och mitt missbruk blev successivt värre igen.

Till slut, efter att ha tagit amfetamin flera gånger om dagen en längre tid, lade jag själv in mig för avgiftning, och efter det lovade beroendeenheten att jag skulle få en behandling i slutenvården inom en månad. Det var fyra månader sedan.

Först nu har de börjat leta efter ett behandlingshem åt mig.

Jag har ett liv att bli drogfri för, jag har mitt hem och min pojkvän och våra katter, jag har skrivandet och underbara vänner, och jag vet att drogerna förstör allt det, allt det som jag har kämpat för i så många år och nu äntligen vunnit kommer jag att förlora om jag fortsätter att missbruka.

Ändå är mina tankar hos drogerna och jag är rädd för att få en behandling, för att sluta med drogerna, men jag är ännu mer rädd för att inte få någon behandling och därmed inget liv.

Diskutera:

Berny Pålsson , författare