ÅSIKT

En medial katastrof

DEBATT

Håkan Hvitfelt: Valvinden vänder inte till fi:s fördel

1 av 3 | Foto: Tiina Rosenberg har varit en katastrof för feministiskt initiativ, enligt journalistikprofessor Håkan Hvitfelt.

Feministiskt initiativ borde kanske tacka och ta emot. Medie- uppmärksamheten har varit våldsam. Frågan är varför.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

En annan fråga är om uppmärksamheten varit saklig.

Har fi behandlats positivt

eller negativt i medierna? Är behandlingen av fi mediernas fel eller får man ligga som man bäddar?

Kommer någon ihåg ny demokrati? Med Ian Wachtmeister och Bert Karlsson i toppen. Partiet kom in i riksdagen, och det med råge. Det fick enorm uppmärksamhet i medierna under valrörelsen. Men den uppmärksamheten var kraftigt negativ.

Press, radio och tv trumpetade ut att partiet var främlingsfientligt, homofobiskt och ett tillhåll för skattefifflare. För att nämna något av den kritik som partiet fick.

All politisk logik säger att ett sådant politiskt parti är kört. Eller är det inte så?

Det är nämligen ytterst vanskligt att avgöra vilken slags medieuppmärksamhet som är positiv respektive negativ. Det som är positivt för en person kan vara negativt för en annan.

Således fick förmodligen främlingsfientliga homofober som inte gillar det svenska skattesystemet något att rösta på i och med lanseringen av ny demokrati.

Nu har vi två nya partier som vill komma in i riksdagen, junilistan och feministiskt initiativ. Åtminstone det senare har fått en våldsam medieuppmärksamhet. Detta är i och för sig inte märkligt.

Vi vet, särskilt från amerikanska studier, att medierna älskar den underlägsne. Udda amerikanska presidentkandidater får i allmänhet oproportionerligt stor uppmärksamhet, och dessutom positiv sådan, i förhållande till favoriterna. USA:s medier är inte så annorlunda jämfört med svenska. De bygger på samma logik; det är det nya och avvikande som är spännande och som förmodas skapa intresse hos läsare, lyssnare och tittare.

Det var tämligen klart att fi skulle får stor uppmärksamhet, inte minst med kända personer i toppen. Gudrun Schymans politiska karisma lever.

Det var nästan självklart att partiet skulle behandlas hårdhänt av medierna. Där skiljer vi oss från USA. Det är också rätt klart att ett politiskt parti som vilar på feministisk grund innehåller anhängare som har vitt skilda uppfattningar i olika politiska sakfrågor, andra än den feministiska basen. Den är dessutom också splittrad.

Avhopp från partiet kom och dessa uppmärksammades av medierna. Men frågan är om den uppmärksamheten var saklig eller överdriven. Den frågan går dock inte att svara på utan en omfattande analys, vilken ingen medieforskare utfört än så länge. I mina ögon är det dock mediernas demokratiska uppgift att nagelfara nya politiska partier och detta till stöd för potentiella väljare.

Det är klart att olika tidningar, tv och radio skiljer sig när det gäller hur fi bevakats, men jag tror att de flestas övergripande intryck är att bevakningen främst varit hård och negativ.

Men den för fi mediala katastrofen är professorn Tiina Rosenberg, genusforskare vi Stockholms universitet. Det finns två problem med henne. Det första är beskyllningarna för forskningsfusk. Hon skulle ha kopierat några rader som skrivits av andra forskare. Några andra rangens forskare, kända i medierna, uppmärksammade detta uppenbart utan att själva ha jämfört texterna. I verkligheten förekom det referenser. Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet har avskrivit ärendet.

Det andra problemet, som förstärktes av det första genom medieuppmärksamheten, är att Tiina Rosenberg företräder en forskningsinriktning som kallas queerteori. Något förenklat handlar denna forskning om avvikande sexuellt beteende.

Tiina Rosenberg är själv lesbisk, och radikal sådan, något som betonades i medierna. Tiina Rosenberg avsade sig då sina politiska ambitioner.

Paradoxen är att man kan vara positiv till ett feministiskt parti som verkar för jämställdhet, men samtidigt vara negativ till de åsikter som queerteorin innehåller.

Eller uttryckt på ett annat och tydligare sätt: Man behöver inte vara lesbisk radikal för att vara feminist. Man kan också stödja jämställdhet mellan könen och homosexuellas rättigheter utan att vara homosexuell.

Det är klart att journalisterna hugger på en queerexpert som anklagas för fusk. Ett typiskt mediedrev uppstår. All medieuppmärksamhet drabbar det nya partiet men på ett knappast rättvisande sätt. Vi har dock en valrörelse framför oss och under denna kan mycket hända.

Men jag har svårt att tro att valvinden kan vända till feministiskt initiativs fördel.

Håkan Hvitfelt