Opus Dei värvade mig som 10-åring

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: ap
Javier Echevarría Rodríguez, Opus Deis högste ledare.

En dag under år 2001 kom jag, då 10 år gammal, i kontakt med Opus Dei. Jag hamnade omgående i en tjejklubb i kvinnornas hus på Valhallavägen i Stockholm. I den tjejklubben fanns då två unga tjejer, tre ledare – och jag. Vi hade mysiga tjejträffar. Vi bakade, åkte skridskor och fikade. Jag möttes av värme och vänlighet och det kändes så bra.

Men efter en tid kom kraven på deltagande – efter några veckor fick jag följa med på tjejklubbens gudstjänster. Det var frivilligt men ville jag inte delta i gudstjänsterna fick jag sitta ensam utanför den stängda dörren. Jag valde att delta.

Efter ytterligare några veckor fick jag frågan om jag ville läsa en bön under gudstjänsten. Denna bön sitter i än i dag, många år efter jag hoppade av rörelsen.

Beteendemönstret är ett vanligt sätt som destruktiva manipulativa sekter agerar på när de värvar medlemmar. Oskyldiga tjejklubbar utvecklas till centrum där man sakta men säkert manipulerar barn att agera enligt organisationens vilja.

I början sker allt med mycket kärlek och lovebombning, men efter en tid ökar reglerna och kraven tills barnet är en aktiv Opus Dei-anhängare och troende högerextrem katolik med vilja att göra allt för rörelsen. Ibland förstår inte ens föräldrarna vad som händer och i värsta fall är föräldrarna redan med i sekten. Barnets valmöjlighet att avstå begränsas till ett minimum.

Flera före detta medlemmar från Opus Dei kan vittna om liknande erfarenheter som min. Även jag upplevde hur snaran drogs åt under mitt år som jag kom i kontakt med Opus Dei.

Opus Deis arbetssätt var att få mig att bekänna mig till en Gud som jag inte trodde på, men kloka föräldrar fick mig att hoppa av rörelsen innan det gick alltför långt. Att Opus Dei efter en tid i den gulliga tjejklubben började skicka ut tiggarbrev till min familj med önskan om ett stort ekonomiskt bidrag var även det en orsak till mitt avhopp.

Alla barn har inte förmågan, eller uppmärksamma anhöriga som kan hjälpa dem att komma ifrån en extrem rörelse, och det är just därför dessa sekters nästa steg ofta är att starta någon form av utbildning eller skola där personer lär sig att inte ifrågasätta rörelsens budskap och bli aktiva anhängare.

Just det håller Opus Dei på att göra nu när de i december köpte Surahammars herrgård i syfte att starta utbildningsverksamhet där.

Ska en rörelse som aktivt motverkar bland annat kvinnors rättigheter till abort och homosexuellas rätt i samhället få skattemedel för att undervisa i svensk läroplans värdegrund om alla människor lika rättigheter genom att driva en kursverksamhet?

Ska en organisation som använder sig av bestraffning ifall man inte har följt Guds ord få föra ut sina åsikter som strider emot svensk grundlag och FN:s konventioner om mänskliga rättigheter? Ska de dessutom få rikta sig direkt till endast unga flickor? Lämnade inte Sverige den gammelmodiga idén om könsseparerade utbildningar redan på 1960-talet?

De här flickorna löper en stor risk att bli insnärjda i en rörelse som från början ger ett mycket seriöst intryck och vars image ofta går hem hos flickornas föräldrar och anhöriga.

Ännu värre är det för de flickor som är födda direkt in i sekten. Dessa flickor har inget annat skyddande omkringgärdande liv som kan visa på alternativa sätt att leva. Har flickorna väl gått med så vet jag av egna erfarenheter att det är mycket svårt att lämna rörelsen. Alla de personer som har ansträngt sig och blivit utbildade i att vinna deras förtroende gör allt för att få tillbaka den som vill dra sig ur.

Därför tycker jag att Surahammars kommun genast bör stoppa allt samarbete med Opus Dei innan fler barn blir manipulerade att tro på en organisations fundamentalistiska åsikter som inte är enhetliga med vare sig svensk lagstiftning, Europakonventionen eller FN:s konventioner om mänskliga rättigheter.

Jessica Schedvin

ARTIKELN HANDLAR OM

Samhälle