ÅSIKT

Minnen från 90-talet kommer tillbaka nu

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Luciano Astudillo.
DEBATT

Jag minns det som om det var igår. Hur hjärtat dunkade och blicken flackade. Jag var rädd. Det var tidigt 1990-tal och jag var tonåring. Två gånger i veckan cyklade jag till min basketträning som låg i Limhamn. Varje gång tvingades jag passera en korvkiosk där en av stadens skinnskallegäng hängde. Gänget anfördes av en kille som kallades Uffe-armlös vars stålhättor fruktades av en hel ungdomsgeneration i Malmö.

Basket var min passion så jag valde att aldrig att berätta om skinnskallegänget för mina föräldrar i rädsla för att de skulle förbjuda mig att spela med mina kompisar. Jag cyklade på.

Jag var svensk! Eller var jag inte det? Jag hade ju sedan 3-årsåldern andats Sverige. Jag hade växt upp med ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, Emil och Ronja Rövardotter. Jag hade fått vänner, förälskat mig och pluggat här. Ja, jag hade levt Sverige. Mitt Sverige.

Förvisso var Sverige ett land i kris. En kris som också slog hårt mot min hemstad Malmö. På kort tid växte sig arbetslösheten skyhög, klyftorna tilltog och rädslan spred sig. I vår nära omvärld krig. Malmö och Sverige ställde upp för krigets offer i Balkan. Människor som drabbats av ett krig vars kärna, drivkraft och logik var en förljugen syn på nationalism.

Vi var många som var rädda då. Tidsandan kom senare att leda till att det högerpopulistiska partiet Ny Demokrati röstades in i Sveriges riksdag. Som en logisk konsekvens av samhällsklimatet tog en vettvilling kallad Lasermannen, John Ausonius, lagen i egna händer och började skjuta mot mörkhyade människor.

I går klockan åtta sköts en ung man vid en busskur i stadsdelen Nydala i ryggen. Förra helgen sköts en 47-årig man i buken när han väntade på bussen på Lönngatan. Det senaste året har Malmö drabbats av 15 skjutningar som saknar motiv. Ett stort antal av offren är ”icke etniska svenskar”, uppger polisen.

Kan det vara så? Vad är det som sker? Går tiden igen? Minnesbilderna fladdrar förbi. Mycket känns igen. Det är kris i vår omvärld och i Sverige. Många har drabbats av det hårdare och kallare Sverige vi idag lever i. Arbetslöshet, utförsäkring och fattigdom. Många känner oro – ja ibland till och med rädsla – för de Sverige som växer fram av den tilltagande segregationen. Ett parti som hämtar sin näring i främlingsfientliga och rasistiska ideologier har återigen kommit in i Sveriges riksdag.

Men den här gången är jag inte rädd. Redan nu växer antirasistiskgrupper och motkrafter i de sociala medierna. Reaktionen mot Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har varit enorm. Nu måste den kraft och engagemang omvandlas till en kraft som kan möta och ge hopp till dem som lagt sin röst och sina förhoppningar på ett parti som delar upp oss svenskar i ”vi och dom” och som har en förljugen syn på vårt land.

Jag blev jagad av Uffe-armlös gäng en gång. Det var mörk höstkväll. Jag cyklade allt vad jag orkade utan att titta bakåt en enda gång. Jag var livrädd. De hann aldrig ifatt mig. Den kvällen minns jag att oron och rädslan var så stor att jag faktiskt övervägde att utvandra från det land som faktiskt blivit mitt.

Men inte den här gången. Jag stannar och kämpar för det Sverige jag älskar. Ett Sverige där fler får chansen att stäcka sig lite längre, nå nya mål i livet och spränga gränser. Ett Sverige som håller ihop och där vi inte lämnar de som har haft mindre tur än oss själv i sticket. Vettvillingen måste gripas! Det ansvarar polisen för. Men det Sverige som så många av oss älskar är under attack måste försvaras. Det ansvar du och jag för.

Tillsammans.

Luciano Astudillo
Malmöbo och avgående
socialdemokratisk riksdagsledamot

ARTIKELN HANDLAR OM

Samhälle